Text är rösten i ditt huvud

Det händer ibland att man träffar någon person som verkar sådär ofattbart tråkig. Jag har i alla fall träffat en hel del eftersom jag jobbat mycket på mässor.

Så får man ett SMS eller ett mejl av personen i fråga och det låter helt annorlunda. Kanske kul, skojfriskt och med en smiley eller två.

Ibland tror jag att texten vi skriver är liksom verkligare än talat. Om vi vågar skriva efter rösten i huvudet. Utan att censurera. För när vi pratat har vi bra många filter.

Någon gång ska jag prova ett skoj gammalt knep: ställa klockan mitt i natten, vakna och sen DIREKT börja skriva alla bokideer som dyker upp i huvudet. Tanken är att det då är ganska ofiltrerat. Ett spännande experiment om inte annat!

Att skriva om kärlek

Jag minns inte vem, men någon sade att alla bra, framgångsrika böcker i historien måste beröra två saker: Döden och kärleken. Döden beskriver vi nog på två helt olika sätt. Antingen ingående eller väldigt slentrianmässigt.

Kärleken är svårare. Det är, hur man än ser på det och trots att många nog tappar tron på den, kanske livets viktigaste ingrediens. Hur mycket av historien har inte styrts av den och människans vilja att fånga den?

I min fantasyserie försöker jag belysa den på flera sätt. Vild, otämjd romantik. Krypande och försiktig sådan. Inte minst trasig och olycklig. Kärleken innehåller allt av detta.

Tyvärr, som den obotlige romantiker som jag nu är, har jag också märkt att den olyckliga är mer i modet. Lycklig kärlek upplevs ofta som ostig och kanske lite för påtaglig. Ungefär samma förhållande som med att skriva om glädje istället för sorg.

Det gör att jag ofta tycker att det är svårt att beskriva kärleken i textform. Man blir liksom lite bakbunden och får vara kreativ för att komma runt flosklerna. Det är i alla fall så jag tänker. 

Jag jobbar just nu på en kärlekssaga mellan två av mina huvudkaraktärer och vi får se vart det leder. Hon är väldigt ung och naiv, han väldigt trasig. Jag hoppas att den dynamiken blir bra.

Under taknocken

Just under taknocken bor en fågel

Strax under molnen på nummer åtta

Två våningar upp från markens grönska

Och några trappor ned från himlen

Blickar ut över en stad som aldrig sover

Skorstensröken stiger som en minnespust

Skingras och blir till svävande bomullsstråk

blandas upp med sommarhägg och dagg

doften av tusen nätter som han har lämnat

doften av tusen nätter med samma fjädrar

trots att han ruggat för att klä sig i fler

och han blickar bakåt en sista gång

men han blickar aldrig någonsin ner

tegelpannorna är ännu sommarljumna

trots att månregering sedan länge tagit vid

och han kastar sig uppåt för att vinden söka

i siktlinjen finns höghusens ljus likt en fyr

och han ser aldrig ner mot marken igen

för ovan hans huvud morgonen gryr

 

I kväll ska jag berätta

För första gången ska jag förklara hela handlingen i min bokserie för någon. Ikväll. Ja, jag är inte snabb med sådant. Jag vet. Men sådan är jag. Lunchrasten är strax slut och nu är det hårdjobb med annan text. Men jag har lyckats skriva lite på handlingen för bok 2. Löste upp en knut.