Spår i sanden

Dagen då jag såg in i dig visste jag på något sätt

Att jag kommit tillbaka till en plats jag aldrig lämnat

Du säger att vi kanske träffats förut i andra liv

Det här räcker ändå till så länge du är vid min sida

Så märkligt att tänka nu att det fanns annan tid

När du inte rört vid mig, lekt med mig, älskat mig

Funderat med mig, retats med mig, känt med mig

I långa år hörde jag små fågelviskningar som skuggor

Och jag vet att jag funderade om allting som var ditt

En berättelse som utspelade sig på en annan plats

En egen ö och en annan värld helt utan spår av mig

Och nu kommer jag hem till samma punkt igen

Där jag aldrig varit förut men som ändå är mitt hem

Så märkligt det är att se in i dina ögon och veta

Att jag kommit tillbaka till en plats jag aldrig lämnat

En basfiol ljuder i mitt huvud

Jag sitter och lyssnar på musikstycken som får tankarna och drömmarna att rusa iväg, leta ny mark. Ni vet, så där som det blir när man har musik som inspirerar. Filmerna som spelas upp i huvudet. Ibland går det att likt äpplen från ett träd rycka lite av frukten och ta tillvara på. Å andra sidan har jag inte någon brist på idéer.

Skrivåret har börjat bra. Jag ligger cirka en månad bakom min tilltänkta ”kurva”. Målet inför årsskiftet var att bli klar med samtliga karaktärsbeskrivningar men jag har fortfarande lite jobb att göra där.

Däremot har jag börjat producera en del text till boken. Det handlar främst om brottstycken, dialoger som jag vill ha med och skeenden som jag velat skriva ned tidigt. Och så är jag till strukturen ganska klar med det första kapitlet. De efterkommande arbetar jag givetvis också på, men jag har lagt (som tidigare nämnt) mer möda på det första då jag vill sätta en ton för boken – både för min egen skull och för den som eventuellt en dag läser den.

Och jag är faktiskt nöjd med tilltalet. Jag vill åt fantasy med känsla av skräck, mörker och något som kommer att bli en ganska dyster skildring. Och så är det allt det där med löften, om ni minns att jag skrev om det tidigare. Jag ger några försiktiga, små löften i inledningen. Och de måste förmedlas på rätt sätt så att de blir enkla att använda sig av senare. Enkla att uppfylla. Visa att små händelser hade sitt syfte.

Som en sidotanke: Ibland är det väldigt krävande att vara sin egen scripta. I mitt första kapitel finns det tre tända ljus. Jag ändrade lite på deras funktion efter hand, och några av dem slocknar. Det kräver ju stor noggrannhet att kontrollera sådana detaljer – att rätt antal ljus är tända vid alla tidpunkter och att inget sådant glöms bort.

Hoppas det går bra för er där ute under skrivåret 2017 och dess inledning!

Fågeln

Fågeln stirrar ned på marken från sin stupränna

har landat, kanske hittat sin plats ovan löven

guldfärgade ligger de på marken, täckta av snö

vintern berövade dem sin gyllene färg, lila dagar

på taknocken spänner fågeln vingarna till flykt

men han flyr inte – betraktar de vita drivorna

snöröken stiger, skorstenarna sprider eldens doft

en kontrollerad brasa, en fångad värme som dansar

en eld som kan förgöra städer, bränna broar

men fångad någonstans under takets tegelpannor

dansar den värmens dans i väntan på en vårdag

och fågeln fäller sina vingar, tätt intill kroppen

en varelse som inte tänker frysa, för i hans hjärta

och under takens röda tegelpannor tämjd

bor en eld som motar vintern från kalla fjädrar

och vårens strålar kommer alltid en dag tillbaka

för att förgöra världens vita täcke, världens lila

och en yrvaken fågel ska se ned från stuprännan

på ett täcke av löv som vilat tungt i vinters dvala

gyllene för att ingen eld har dansat genom staden

Eldstorm

Du frågade mig vem jag är imorgon när taket rasat in

om vintervindar piskar vita väggar under isens tyngd

men jag svarar, lite dröjande, att jag aldrig tänker frysa

att jag värmer mig, orange igen, i sken från det förflutna

För jag bränner alla broar som jag lämnar bakom mig

Jag bränner allt och lågorna – de klättrar genom taken

För jag, jag är en eldstorm där jag härjar genom staden

och som dina ögon brann på mina näthinnor den natten

ska jag bränna bort din bild tills allt som finns av dig är aska

för du kommer aldrig blekna, tyna, urvattnas, förtvina

jag ska bränna varje stund vi haft och alla våra minnen

som du brann för mig den natten ska jag bränna allt du lämnat

och ingenting det skonar jag – tills askan är vår morgondag

som Fågeln Fenix blir jag till i punkten där du tog vårt liv

Tills vingslagen i askan är det enda som jag lämnar kvar

och jag väntar genom natten för att hålla vad jag lovat

för att se om Guds små sparvar skulle få av bordets smulor

Men jag tänker aldrig hungra, törsta, vänta vaken mörkret

och ingen kyla river mig trots vinterns bistra, dystra yra

för jag, är en en eldstorm – gjord för att allting förtära

och löftet som du aldrig hört ska du nu aldrig höra

om taket rasar över oss så är det du som ska få frysa

för jag, jag är en eldstorm som gör slut på vinterns kyla

och inga broar lämnas kvar, din fråga den får aldrig svar

imorgon är jag samma som igår och som jag alltid var

men född på nytt i fågelns dräkt på natthimlen en låga klar

och vingslagen i askan är det enda som jag lämnar kvar

Polletter som faller sakta

Jag har brottats med en grej som hör till religions-systemet i min fantasybok. Och så helt plötsligt, från ingenstans, utan förvarning, ramlade polletten ned.

Detta innebär att jag – förutom att gå igenom texterna en sista gång för själva förarbetet nästan bara har personbeskrivningar kvar att göra. Men jag måste säga att detta är både mödosamt och ganska tråkigt. Hittills inte min favorit-bit i processen, samtidigt som den givetvis är enormt viktig. Det är främst lite mindre karaktärer som jag fortfarande petar med.

En annan karaktär fick ett nytt ansikte igår. Tanken var att göra något av den karaktären, men den drog i en annan riktning. Jag ska nysta lite i denna tråd och se vad som händer om jag drar lite i den.

Sedan har jag arbetat på bokens absoluta inledning. Försökt hitta rätt tyngd, tempo och inledning. De fem första meningarna. Jag tror att jag har kommit nära vad jag vill uttrycka här. Det kommer troligen bli de mest genomarbetade meningarna i hela boken. Men så är det ju också vida känt att en inledande mening på något sätt avgör riktningen lite (eller är det en myt? Jag tänker att läsaren nog tar ett par sidor på sig att döma ut verket). Nåja, det rör på sig i någon mån.

Newtons bubbla

Redan Newton kände till det;
Actioni contraria semper et aequalis est reactio –
varje reaktion får en proportionerlig motreaktion
vem trodde du dig vara när du med hjälp av en nål
spräckte såpbubblor i rummet intill?
Som askan över Pompeji faller reflektionerna
i tusen flagor över golvet ekar förflutna röster
”Vi uppfinner oss själva varje dag”
– det sade en gång en visare man
än vad jag någonsin kommer att bli
men för allt han var hade han fel, så fel
för jag uppfinner mig själv varje minut
födslovåndor ersätts genast av skräcken
för de passerande jagens frånfälle
och på det hala golvet i rummet intill
över vars slitna plankor jag dansar fram
som en eldslåga; ömsom ljus, ömsom flackande
gräver jag mina naglar in i väggen för att inte falla

Ramverk

Mörka, regnvåta stenväggar

På något sätt likt en tavelram

murade de in ditt liv

gav dina försiktiga steg

en slags berättelsens kontext

handlingen då du tvekade

drogs ut i tiden – stod still

tvådimensionell som en målning

men med en människas djup

innan du kände dig fram

längs de skrovliga murarna

och försvann utanför synhåll

tills bildramen tömdes

och alla skulder som vilat

var tillbaka på noll

jag hängde dig på väggen

ett tomt ögonblick som vittne

om alla de som varit fyllda