Jag minns inte vem, men någon sade att alla bra, framgångsrika böcker i historien måste beröra två saker: Döden och kärleken. Döden beskriver vi nog på två helt olika sätt. Antingen ingående eller väldigt slentrianmässigt.

Kärleken är svårare. Det är, hur man än ser på det och trots att många nog tappar tron på den, kanske livets viktigaste ingrediens. Hur mycket av historien har inte styrts av den och människans vilja att fånga den?

I min fantasyserie försöker jag belysa den på flera sätt. Vild, otämjd romantik. Krypande och försiktig sådan. Inte minst trasig och olycklig. Kärleken innehåller allt av detta.

Tyvärr, som den obotlige romantiker som jag nu är, har jag också märkt att den olyckliga är mer i modet. Lycklig kärlek upplevs ofta som ostig och kanske lite för påtaglig. Ungefär samma förhållande som med att skriva om glädje istället för sorg.

Det gör att jag ofta tycker att det är svårt att beskriva kärleken i textform. Man blir liksom lite bakbunden och får vara kreativ för att komma runt flosklerna. Det är i alla fall så jag tänker. 

Jag jobbar just nu på en kärlekssaga mellan två av mina huvudkaraktärer och vi får se vart det leder. Hon är väldigt ung och naiv, han väldigt trasig. Jag hoppas att den dynamiken blir bra.