Vad får mig att skriva?

På något sätt känns det som att det naturliga – i varje fall för en blogg om berättande – är att börja från början. Jag tror att alla som konfronteras med frågan ”varför skriver du” får vissa problem med att ge ett svar. Här finns utrymme att glida runt både till psykologin och till metafysiken.

En av de bästa förklaringarna som jag har fått höra var en person som sade mig att hon skrev för att den värld som hon beskrev – den kunde hon kontrollera. Och visst finns det en lockelse i att vara dockspelaren – regissören som skapar det chockerande snarare än att chockeras.

För mig handlar skrivandet mycket om identitet. Jag kom igång på allvar när jag var runt 15 år. Jag gjorde några högst tafatta försök att skriva en bok. Med dagens visdomar kan jag väl säga att kvaliteten inte riktigt höll måttet (jaja, jag vet – man ska inte vara allt för självkritisk). Men jag skrev – och det hände något inom mig.

Poesi och noveller, mer lättsmälta berättarformer, blev en viktig del av min vardag vid tidig ålder. Delvis som en form av utlopp men också, tror jag, att precis som ovan citerad person uttryckte det gav det en känsla av kontroll.

När jag var 19 påbörjade jag min första roman – även om den aldrig blev färdigskriven till 100 procent. Och där, några år senare, insåg jag hur viktigt berättandet och skrivandet blivit för mig. Det började dra och rycka i mig, på något sätt. Jag hade tankar på att bli retoriker och började därför studera vid universitet. Det kreativa skrivandet fanns kvar men jag tänkte mig inte det som en yrkesväg- tills jag av slumpen halkade in på en journalistutbildning och insåg att jag faktiskt kunde arbeta med att skriva.

På sätt och vis kan jag ha dåligt samvete för detta. När jag växte upp fanns det många drivna människor som absolut ville bli journalister men som inte tog sig dit. För mig har berättandet alltid varit den röda tråden men att jag skulle bli journalist var knappast en tanke jag hade – då i varje fall.

Däremot finns det en stor skillnad i mitt ”varför” när det handlar om skrivandet i arbete eller som kreativt utlopp. När jag skriver i arbetet finns delvis en annan motivator än när jag sätter mig på kvällstid, ibland trött och inte alls på humör, och ändå tvingar ur mig lite text.

Skrivandet blir till slut en hunger – en hunger efter att berätta nästa del i sagan som rullar i huvudet. Berättandet blir en del av den fysiska världen. På tunnelbanan, bussen, promenaden, lunchrasten. Idéerna kastar sig över mig snarare än att jag söker upp dem. Kanske är det enklaste svaret på frågan varför i varje fall jag skriver att jag nog inte hade kunnat göra annat. Hungern hade funnits kvar – och jag hade inte känt mig helt komplett.

“Writing is a socially acceptable form of schizophrenia.”

E.L. Doctorow