Okej, poesi är svårt. Det är, för att tala vanlig hederlig vulgärsvenska, jävligt svårt. Det finns massa skäl till det. Den stora tröskeln för mig är att poesi, och att skriva det mest av allt, uppfattas på ett visst sätt. Poesi är patetiskt, utelämnande, naket, pretentiöst. På sätt och vis är det kanske lite som modern konst. Många, jag inklusive ska jag erkänna, har svårt att förstå den konstformen. Och många har samma problem med poesi.
Och jag kan inte heller vara den enda som skadats av den pretentiösa ytan. Det finns allt för många hobbypoeter där ute som släpar runt på sin bok med dikter och mer eller mindre tvingar andra att läsa deras alster.
Men saken är den att poesi också är, i alla fall för mig, ett sätt att tjuvkoppla hjärnan. Jag går förbi det vanliga låset som spärrar tankar i vanliga fall. Pennan jobbar i något slags samspel mellan ryggmärg och hand – men jag tänker oftast relativt lite när jag skriver poesi. Till skillnad från när jag skriver längre texter. Då väger jag varje ord. Mer eller mindre.
Tyvärr är jag också fruktansvärt dålig på att gå tillbaka och redigera när jag skrivit poesi. Det kanske är för att jag inte haft något syfte att publicera. Eller kanske därför att jag bär på någon slags missriktad tro på att den där tjuvkopplingen av hjärnan ska få stå kvar på pappret – utan att behöva stå till svars för hjärnans bryderier och invändningar. Men det leder också till en generellt låg kvalitet.
Prestationsångesten infinner sig ändå på något vis efter att jag skrivit klart. Jag har block efter block skrivna med dikter. 80 procent är nog vad jag skulle betrakta som skit, men 20 procent är nog svaret på varför jag gör det. De 20 procenten är, för att uttrycka det bildligt, lite som en sådan där snöglob som man plockar fram på julen. En tanke, en scen, som jag lyckats frysa. En känsla som jag tror att vanlig text aldrig hade kunnat förmedla.
Och även om jag är dålig på att ta fram och titta på gamla alster så minns jag dem. Och när jag känner en viss känsla som jag en gång lyckades fånga så har jag på något sätt en bild i huvudet som gör det enklare att hantera. Poetry is a painting that speaks.
Apropå det här med pretentiöst…
Berättande 