Jeanne d’Arc – eller hur man förvandlar show till tell

Det finns gott om exempel på berättande som man önskar vore bättre, där man är villig att ha överseende med fel och brister på grund av andra drag som man uppskattar. Jag själv älskar ju historia. Jag tycker dessutom att historien om Jeanne d’Arc är oerhört häftig. Det är ett av de exempel där verkligheten nästan överträffar fiktionen. Men filmen… var ska jag börja.

Alla som skriver – eller i varje fall aspirerar på att skriva – en roman har många gånger fått höra ”show – don’t tell”. Det är i och för sig applicerbart inom det mesta. Poesi, journalistik, till och med content marketing. Ingen tycker om att bli skriven på näsan. När vi läser texter, ser filmer, tar till oss poesi eller musik – då vill vi också ha ett tolkningsutrymme.

Jeanne d’Arc lyckas på något vis vända en komplicerad, mångfacetterad story till en ganska platt historia. Låt mig förklara varför: Luc Bessons casting av Milla Jovovich var säkert okej – men styrningen av karaktären (oavsett om det kommer sig av manus, regissör eller skådespelerskan själv) lämnar oerhört mycket att önska.

Hennes två karakteriserande drag är 1. Helighet, 2. Sårbarhet. Uppenbarligen tyckte någon att det var så viktigt att trycka på det sistnämnda att karaktären i fråga närmast gråter sig igenom två timmar av handling. Där det hade räckt med ett par scener som etablerar hur hon känner över kaoset som ändå skapas i hennes namn. Här har istället en stor portion av filmen avsatts åt att trycka upp hennes känslor i ansiktet på tittaren.

Det här får som resultat att hon blir extremt platt och extremt irriterande. Och finns det något som få har överseende med så är det just irriterande karaktärer. Karaktärer vi ogillar är inget problem. Det driver handling. Men karaktärer som irriterar är alltid en varningsklocka. Speciellt när det handlar om huvudpersoner.

Lektionen i det här är att när vi förmedlar känslor eller personliga egenskaper – välj med omsorg tillfällen där detta får lysa igenom. Väldigt få av oss går runt och är BARA ledsna, BARA glada etcetera. Eller, för att citera en annan av skrivandets regler: Less is more.