Jag pratade som hastigast idag med en annan ”skrivare”. Ja, inte en sådan där som står bredvid datorn då, utan en person av kött och blod. Och hon tipsade om en bokserie som jag skulle läsa. Det lär nu inte hända eftersom jag är riktigt dålig på att både läsa och, tyvärr ska jag erkänna, uppskatta deckare. Men – till saken!
Hon berättade att hon gillade karaktärerna i boken för att de utvecklas men gör det i förvånande riktningar. Goda karaktärer blir onda och det är knappt man förstår att det håller på att hända förrän det gör det.
Jag uppskattar den typen av ”rundkastning”. Jag tänker exempelvis på Jaime Lannister i Game of Thrones som gör en motsatt resa. För mig har det alltid varit ett intressant tema just att karaktärer blir goda eller onda – motsatt vad de var. Jag tror att det handlar om att jag ofta själv tänker i termer av att alla människor har både det mörka och ljusa inom sig, det goda och det onda. I fantasy-sammanhang är ju detta också väldigt ”inne” just nu – kontra exempelvis Tolkiens mer tydliga världsbild av vad som är gott och ont.
Jag gillar i varje fall just gråskalan och att människor ofta befinner sig mitt i den. Det blir dessutom ofta då mer intressant att kasta in personer med starka onda/goda övertygelser.
Berättande 