Starka känslor och skrivande – eller att skrika på papper

Jag lyssnade en gång på en författare som sade att det finns två tillstånd där han inte kunde skriva. När han var trött (och det här är väl ganska uppenbart för alla som har försökt att skriva i detta tillstånd) och under starka känslor.

Jag tycker att viss typ av text absolut fungerar i det tillståndet. Poesi, exempelvis, är ju snarare svårt att skriva UTAN en starka känsloförnimmelse. Detsamma kan sägas om låttexter eller till och med vissa noveller. Problemet infinner sig med de längre texterna.

Den bok som jag skrev på för cirka tio år sedan är jag i och för sig med dagens mått mätt missnöjd med av många anledningar (för övrigt en roligt allittererad rad). Det är en fantasybok där jag hade fördelen att få låna in mig på en värld som vi var flera personer som byggt på. Världen som sådan var tillräckligt stabil för att jag skulle känna mig manad att påbörja projektet. Jag hade också ett par starka karaktärer och handlingstrådar att greppa efter.

MEN, med stort M. Jag arbetade på ett sätt som inte fungerar för mig. Jag skrev Ad hoc. Jag planerade väldigt lite från kapitel till kapitel utan lät boken ”göra jobbet”. Det funkade ibland. Det tog vändningar och turer som jag inte riktigt hade planerat – och ibland med väldigt roliga och bra resultat. Men ofta gjorde det också att vändningarna blev tvära. Och så var det just det här med känslor…

Jag skrev väldigt ofta – nämligen – när jag kände mycket. Och problemet är att det gör att kapitlen blir känslomässigt inkonsekventa. Missförstå mig rätt – givetvis ska man låna in av känslor i texten. Känner du inget när du skriver så kommer läsaren inte heller att känna något. Men det är skillnad på att känna av texten, och att ha en känsla först som får leda texten.

Exemplet nedan (och jag ber om ursäkt för den hastigt ritade grafiken) illustrerar hur jag tänker. I planerad form (om vi utgår från att berättelsen följer en person) kan jag på ett annat sätt planera och förutse vad som kommer att hända. Vissa tider går känslor i storyn på sparlåga till förmån för mer händelsedrivna kapitel. Sedan finns det mer etablerande kapitel eller med en känslomässigt driven handling. Men hela tiden med en kurva som följs i någon mån.

Exempel två visar hur mitt Ad hoc-skrivande yttrade sig. Vissa dagar när jag själv gick in med mycket känslor kunde det vara ett väldigt känslomässigt kapitel – bara för att följas av väldigt avskalade. Men det finns ingen utjämnande kurva och när jag ser tillbaka på de texterna finns det därför vad jag väljer kalla för en känslomässig inkonsekvens. Det tycker jag också ibland man ser i exempelvis filmer där det finns scener som inte ”passar ihop” med resten av innehållet.

 

Det kanske fungerar superbra för vissa att tillverka material på det sättet – men min hjärna behöver nog tyglas lite mer om jag ska förbli regissör snarare än åskådare.