Den första gången du bar mig ville jag hugga din bild i sten en staty högt på sin sockel och jag, jag var en fågel beredd att för första gången flyga och du, du var den vind som valt att kroppen bära tills jag plockade våra fjädrar och vi föll igen mot jorden som Ikaros den första gången Den andra gången var ett skratt i förlåtande ljummen sommarnatt när jag försökt lära mig att älska du trotsade dina vingar men jag, jag hade lärt mig flyga rädd för att stanna kvar slog jag vilt omkring mig och jag lämnade dig kvar med en skugga av mitt forna jag Den tredje gången satt jag orörlig bland trädens kronor rädd för marken du kom sökande genom skogen och jag, jag ville sjunga utan röst peka ut din väg och leda dig hem men mina slitna vingar bar ännu fångades av vinden och jag satt fastklamrad i träden kvar Den fjärde gången du såg mig hade jag slitit min dräkt i stycken naken inför dig, en fågel bunden en varelse beredd att stanna och du, du vilade på din sockel när du talade var du åter vinden du har lärt dig att bära någon annan av mina fjädrar återstår nu endast av solen svedda minnen