Den första gången du bar mig

ville jag hugga din bild i sten

en staty högt på sin sockel

och jag, jag var en fågel

beredd att för första gången flyga

och du, du var den vind

som valt att kroppen bära

tills jag plockade våra fjädrar

och vi föll igen mot jorden

som Ikaros den första gången


Den andra gången var ett skratt

i förlåtande ljummen sommarnatt

när jag försökt lära mig att älska

du trotsade dina vingar

men jag, jag hade lärt mig flyga

rädd för att stanna kvar

slog jag vilt omkring mig

och jag lämnade dig kvar

med en skugga av mitt forna jag


Den tredje gången satt jag orörlig

bland trädens kronor rädd för marken

du kom sökande genom skogen

och jag, jag ville sjunga utan röst

peka ut din väg och leda dig hem

men mina slitna vingar bar ännu

fångades av vinden och jag

satt fastklamrad i träden kvar


Den fjärde gången du såg mig

hade jag slitit min dräkt i stycken

naken inför dig, en fågel bunden

en varelse beredd att stanna

och du, du vilade på din sockel

när du talade var du åter vinden

du har lärt dig att bära någon annan

av mina fjädrar återstår nu endast

av solen svedda minnen