Den första gången du bar mig
ville jag hugga din bild i sten
en staty högt på sin sockel
och jag, jag var en fågel
beredd att för första gången flyga
och du, du var den vind
som valt att kroppen bära
tills jag plockade våra fjädrar
och vi föll igen mot jorden
som Ikaros den första gången
Den andra gången var ett skratt
i förlåtande ljummen sommarnatt
när jag försökt lära mig att älska
du trotsade dina vingar
men jag, jag hade lärt mig flyga
rädd för att stanna kvar
slog jag vilt omkring mig
och jag lämnade dig kvar
med en skugga av mitt forna jag
Den tredje gången satt jag orörlig
bland trädens kronor rädd för marken
du kom sökande genom skogen
och jag, jag ville sjunga utan röst
peka ut din väg och leda dig hem
men mina slitna vingar bar ännu
fångades av vinden och jag
satt fastklamrad i träden kvar
Den fjärde gången du såg mig
hade jag slitit min dräkt i stycken
naken inför dig, en fågel bunden
en varelse beredd att stanna
och du, du vilade på din sockel
när du talade var du åter vinden
du har lärt dig att bära någon annan
av mina fjädrar återstår nu endast
av solen svedda minnen
Gilla detta:
Gilla Laddar in …