En gång, för länge länge sedan, fanns det i ett kungarike långt, långt bort en flicka.
Hon bodde ensam i ett litet slott vid vattnet, precis vid rikets utkant och innan de stora skogarna tog vid. Men hon var ingen vanlig flicka. Inom sig hade hon en eld som brann. Dit hon gick om hösten, där fick blommorna nytt liv. Dit hon gick om vintern, där sprang floden på nytt fram ur isen. Hennes leende öppnade upp himlen under regntunga dagar och i hennes stora ögon slog vårens första blommor ut.
En dag när hon var nere vid sjön som vanligt, för att plocka blommor, speglade hon sig hastigt i vattnet. Just i det ögonblicket gick kedjan på hennes halssmycke av och den tunga berlocken föll med ett plums i vattnet. Förtvivlat stirrade hon ned i djupet för att försöka få en glimt av den. Då började det plötsligt pysa och bubbla. Vattnet yrde som om en stark vind piskat det från ovan, trots att dagen var vindstilla. Under ytan avtecknade sig ett väsen som blev större och större. Grön, fjällig hy, sjögräs till hår, snäckskal till tänder och med fiskögon. Varelsen såg på flickan samtidigt som den bröt vattenytan. En stank av unken tång följde i dess spår. Flickan blev givetvis mycket rädd. En liknande varelse hade hon aldrig sett och när den talade då talade den med en röst som tycktes komma från sjön själv.
”Vem är du, som stirrar ned i min sjö?”, frågade varelsen och blinkade med sina stora, svarta ögon.
”Jag är bara en flicka som bor i närheten”, sade hon. ”Jag har tappat mitt halsband i sjön.”
Varelsen skrattade högt. Inte ett vänligt skratt utan ett avgrundsdjupt, skadeglatt vrål.
”Du tror att du kan lura mig?” sade varelsen och smackade med sina breda fiskläppar. ”Jag vet varför du har kommit. Du vill spegla dig i min sjö. Du tror att du är så vacker…”
Flickan försökte intyga att hon alls inte hade några planer på att göra just detta men varelsen nöjde sig inte med svaret.
”Må din fåfänga förbanna dig”, skrek varelsen, svängde hastigt runt i vattnet och var sedan försvunnen bland tusentals små bubblor som kastade sig mot ytan.
Flickan tog sig springande hemåt. Hon satte sig ned för att begrunda vad hon sett. Dagen förflöt, natten kom, och med den de märkligaste av drömmar.
Följande morgon steg hon som vanligt upp och gick ett varv i slottet. När hon såg i den stora spegeln möttes hon av en märklig syn. Hennes ansikte tycktes förvridet, huden fjällig, näsan stor och krokig, ögonen hängande, håret stripigt. Hon sprang, i panik, mellan husets olika speglar bara för att mötas av samma syn. Förtvivlad och med tårarna rinnande ner för kinderna tog hon med händerna över sitt ansikte. Det kändes som vanligt men speglarna berättade en annan historia.
Utan att ta på sig skorna sprang hon ut genom ytterdörren och ända ner till vattnet.
”Vad har du gjort med mig?” ropade hon, men fick inget svar. Spegelbilden var allt hon såg i det lugna, klara vattnet. En spelbild hon inte kände igen.
Varje dag vaknade hon till samma bild. Varje dag stirrade hon in i speglarna och hoppades att allting skulle vara som förut. Varje dag gick hon ned till vattnet för att söka efter varelsen, men utan resultat. När hon mötte människor dolde hon sitt ansikte i händerna och sprang gråtande hem. Hon började klä sig i en tung mantel med huva. Dagen kom när hon inte längre klarade att gå ut. När hon inte ville möta världen längre. Människor började tala om det märkliga, övergivna slottet där ljus ibland sågs flamma bakom stängda fönsterluckor. Vintersnön föll och bildade tunga drivor mot hennes oöppnade dörr. Kylan höll snöänglarna borta. Och det blev vår. Oplockade blommor fyllde stranden. Om sommaren låg ingen längre i gräset och drömde.
En dag, när åren passerat, kom en man gående längs vägen. Det var en mörk vårnatt där snön ännu inte smält och där tunga flingor yrde genom luften rakt i hans ansikte. Små istappar bildades i hans skägg och han kisade mot vinden. De tunna kläderna var genomsura och han drog sin mantel kring kroppen. Blåsten tycktes tillta i styrka för varje stund som passerade. Då fick han syn på slottet. Han kämpade sig framåt, borstade med sin stövel bort en snödriva utanför porten och knackade på. Först försiktigt, sedan hårdare.
”Vem är det?” Den trötta rösten var svag, tyst.
”Jag är på genomresa men fångades av vädret. Snälla, kan jag få komma in och värma mig?”
”Gå din väg”, sade rösten likgiltigt. En kall men ändå mjuk röst.
Mannen bultade ännu hårdare på dörren.
”Snälla, jag ber. Det här vädret blir min död.”
Tystnad. Sedan följde små, försiktiga steg. Ett klick och den tjocka ekdörren gled upp på knarrande gångjärn. Han skyndade sig in och kastade av sig sin genomvåta mantel. Rummet var stort. Pelare av sten höll uppe ett högt tak. Alla fönster var förbommade med tjocka fönsterluckor men borta vid en fåtölj brann en ansenlig brasa i eldstaden som kastade värme enda bort till där han stod. En säng stod vid rummets ena sida, ett litet bord bredvid den. På bordet låg en liten spegel av silver. Två kannor stod på en liten skänk och ett dammigt schackspel vilade på en annan.
”Kom in”, sade varelsen som öppnat dörren åt honom. Hon hade en tjock mantel virad runt kroppen och en huva dragen högt över huvudet. Han såg det långa håret men ansiktet var dolt i mörker.
Trevande, utan att veta vad för märklig plats han kommit till, tog han det säkra före det osäkra.
”Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er”, började han. ”Låt mig se min räddares ansikte?”
”Om du får se mitt ansikte kommer du att falla död ned”, sade flickan till honom. ”Jag är ingen vanlig människa. En förbannelse vilar över mig. Jag är ett monster.”
Han såg sig omkring. Rummet såg trots allt ofarligt ut, varelsen likaså.
”Är det inte ensamt att bo här alldeles själv?” frågade han försiktigt.
Hon nickade tyst.
”Får jag stanna över natten? Jag lovar att inte vara till besvär.” Han räckte handen mot henne och hon tog den. Den första människa hon känt på väldigt länge. Handen tycktes märkligt sträv och hård.
Den natten satt de uppe vid brasan och talade. Han berättade om sina resor. Om drakar och vålnader som hemsökte det gamla slottet vid korsvägen, om den stora skogens vilda blommor, om när han sett skogskungens slott byggt av en enorm svamp. Hon berättade om sin förbannelse, hur hon förvisat sig själv från världen. Nästkommande dag hade vinden tilltagit i styrka. Den ryckte i takpannor, fönsterluckor, träd och de som var dumma nog att ge sig ut på vägarna. Han blev kvar. En natt blev flera. Det gamla schackspelet borstades fritt från damm. De berättade sagor för varandra långt in på småtimmarna. En morgon vaknade han upp i hennes armar.
Det var en morgon med strålande sol. Det sista av snön blev till porlande bäckar som lekande tog sig ned mot vattnet. Fåglarna sjöng, träden sträckte på sig.
”Är det dags för dig att resa iväg?” sade hon och sänkte huvudet.
”Jag stannar på ett villkor”, sade han. ”Om du vill att jag ska stanna.”
Hon nickade utan ord.
”Jag stannar om jag får se ditt ansikte.”
”Då kan du lika gärna resa”, sade hon kallt. ”Då är allt ändå förstört.”
Han gav inte med sig, satte sig på tvären, hävdade att ingenting skulle kunna skrämma bort honom efter de dagar de delat. Till slut fattade hon huvan och drog den av huvudet. Han stirrade på henne med ögonen vidöppna. Där stod hon, lika vacker som sin person, och han kunde inget förstå.
”Du är…” började han trevande. ”Du är inget monster. Du är… det vackraste jag någonsin har sett.”
Hon blev arg på honom. Stora tårar föll över hennes kinder och hon drog åter upp huvan.
”Gå”, sade hon. ”Jag vill att du ska gå”.
Bestört lät han sig köras ur huset. Dagsljuset stack i hans ögon. Med tungt hjärta och brännande tårar som klängde vid hans ögon stapplade han ned mot vattnet. Han hittade en klippa och satte sig. Han började att kasta små stenar som störde den lugna ytan. Då kom en liten, grön varelse åkandes över vattnet. Hans ansikte var långt och han hade ett litet skägg av sjögräs. Som båt använde han ett näckrosblad och som paddel använde han en lång stjälk. Han lyfte på en liten stickad mössa och hälsade artigt.
”Goddag, människa.”
Mannen stirrade på honom. En hand hög och med simhud mellan varje finger – en varelse vars like han aldrig sett förut.
”Var hälsad, sjöfarare”, svarade mannen.
Den lilla varelsen lät bladet glida in till stranden. Han tog ett skutt, hoppade i land och gick fram till klippan. Han betraktade mannen med huvudet lutat på sned.
”Varför är din ögon fyllda av tårar?”
Mannen förklarade att han träffat en flicka som led av en förbannelse och att han blivit ivägkörd när han försökt berätta hur hon verkligen såg ut. Den lilla varelsen såg fundersamt på honom, sedan talade den.
”Jag var här den dagen. Det var min syster som förbannade flickan från slottet. Du förstår, min syster är en mäktig sjöhäxa. Men hon är avundsjuk på människor och hon gör vad hon kan för att förstöra deras liv.”
”Är du som din syster?”, sade mannen och kramade en sten i sin hand.
”Jag är vad jag är. Jag är av sjöfolken och människors affärer rör mig inte. Jag är inte som min syster och jag vill dig inget ont. Inte heller vill jag flickan ont.”
”Kan förtrollningen brytas?”, frågade mannen försiktigt och släppte stenen till marken.
Den lilla varelsen tog ett skutt upp på klippan och gav mannen en tröstande klapp på armen.
”Min systers magi är mycket mäktig. Du skulle få söka i ändlösa dagar och nätter och kanske ändå inte hitta någon som kan bryta förtrollningen.”
Mannen sjönk ihop, hans ansikte begravdes i hans händer.
”Men…” började varelsen försiktigt. ”Min systers magi har gränser.” Han såg sig försiktigt omkring för att bli varse om att ingen lyssnade. ”Speglar kan hon få att ljuga. Men inte hjärtan. Om flickan ser in i dina ögon kommer de alltid att berätta sanningen.”
Med de orden tog varelsen ett språng ned på näckrosbladet, lade snabbt ut och paddlade hastigt iväg. När han kommit till sjöns mitt dök han ned mot havsdjupet och endast den stickade lilla mössan blev kvar på ytan.
Mannen satt kvar och funderade över mötet. Solen nådde sin högsta bana och dök igen. En sista orange strimma färgade vattnets lätta krusningar. Han reste på sig. Med bestämda steg gick han mot slottet, beredd att riskera allt.
Nästan omedelbart när han knackade öppnades dörren. Hon omfamnade honom. De blev stående en stund, rädda för att släppa taget.
”Litar du på mig?” sade han till slut. Hon nickade. Han släppte greppet och tog några steg mot bordet bredvid sängen. Han lyfte upp hennes silverspegel och kastade den in i elden. Med en våldsam krasch splittrades den mot stenen. Så gick han genom slottet, ryckte varenda spegel från sina fästen och kastade dem in bland lågorna. Rummet dansade av ljus som fångats av skärvorna.
”Speglar kan ljuga”, sade han och fattade hennes hand. ”Men vad jag ser i dig kan aldrig ljuga. Titta.”
Han drog försiktigt huvan av hennes huvud. Fingrarna smekte hennes hår. Och så såg han in i hennes ögon och hon såg in i hans. Och där kunde hon se det. En bild av sig själv. Hon böjde sig närmare, tog sig för ansiktet. Spegelbilden glänste i hans ögon. Hon såg sig själv som hon mindes sig själv. Inte som ett monster, en varelse från en annan värld, utan som en flicka av kött och ben vars ögon ännu brann. Hon såg bilden som hennes händer kände.
Efter den dagen öppnades fönsterluckorna upp och ljus flödade åter in i det lilla slottet. Alla speglar förvisades från den dagen. Det hände att hon såg en bild av sig själv i vattnet. En missformad bild som hon nu kunde le åt. För när hon såg in i hans ögon var hon sig själv igen. Och slottet ekade av liv.
Berättande 