Söndagar… Ack, dessa söndagar

Det är något med söndagar. Jag vet inte vad det är exakt, jag har nog alltid känt så vad jag kan minnas. Och det är inget speciellt bra. Det går djupare än skol- och jobbångest. Det är existentiellt. På något sätt kokas alltid allting ned till söndagar. Det är min veckas slaskdag där allt jag inte hunnit med samlas. Och i åtminstone hälften av fallen får sysslorna istället gosa med apatin.

Nu har jag suttit här i någon timme och trummat ut typ tre rader text på ”Krysantemum”-berättelsen. Det vill sig bara inte riktigt. Och det är också vanligt på söndagar. Det är som att själva poängen med att jag hinner göra saker på söndagar skrämmer mig till tystnad.

Nu sitter jag istället och finurlar på namn och karaktärsdrag. Jag hade tänkt göra något längre av den här storyn från början men jag insåg att tiden inte direkt talar till dess fördel. Ja, det i kombination med att jag då inte är någon vidare Scifi-skrivare vad jag vet. Jag är nog ungefär 1000 gånger bättre på fantasy skulle jag tro. Eller skräck. Eller annat övernaturligt. Men vi får se.

Just nu sitter jag snarare och funderar över det här med söndagar och skriver dålig söndagspoesi i huvudet. Men jag tror för allas trevnad att den inte ska leta sig ned på papper…