När pennan hatar mig

Jag tror som sagt att vi skriver oss själva hela tiden. Att vi är en historia som berättas i realtid. Och det är också vår viktigaste historia, den som verkligen är värd att berätta. Allt annat, när vi skriver, fantiserar och försöker sätta pennan mot pappret – allt det överskuggas när livet kommer emellan.

Och det gör det, ibland. Som nu. Det har hänt mycket på en vecka, både bra och dåligt. Det bra har krävt sin tid av fokus och engagemang, det dåliga kan ibland göra det svårt. Jag tycker det finns två typer av dåligt. Den som får pennan att sättas mot pappret och där den nästan av sig själv dansar fram texter. Det känns nästan som om man är en passiv betraktare medan någon slags inspiration gör jobbet.

Det andra typen är svårare. Det är när saker känns tyngre på ett sätt som gör att jag istället blir okreativ. Det känns som om pennan hatar mig. Jag kan stirra på den och det blanka pappret i timmar. Jag kan hålla den i högsta hugg, beredd på att gå ut i strid. Men jag vinner väldigt sällan de drabbningarna. Då kan det, som nu, gå en vecka när det mesta som berättas handlar om ”den egna berättelsen”.

Statusuppdatering: Jag jobbar i huvudet vidare på en saga till, den tredelade sci-fi-novellen Krysantemum är på väg men jag har inte riktigt hittat rätt med den ännu. Den är ganska… dålig just nu, faktiskt.

Igår fick jag dock en ”genombrottstanke” med min egen bokserie. Jag knäckte vad en av huvudkaraktärerna kommer att pyssla med i bok nummer tre (serien har fyra delar) och därigenom föll mycket på plats. Så något händer, trots att pennan hatat mig den gångna veckan.