Jag älskar verkligen att vara ute på natten. Ute när jag är ensam med mina tankar. Det får gärna vara folktomt. Och helst på platser där man inte fruktar för sitt liv.
Jag står relativt ensam på en tunnelbanestation nu. En kille spelar fantastisk jazz från andra sidan. Och det känns helt perfekt. Jag började fundera över det här med ljud redan på vägen hit. Jag gick över en enslig gång. Kullerstenarna under skorna ger ett karakteristiskt ljud som jag också älskar.
Och doft. Det doftar sommar. Eller sen vår. Försiktiga blommor och våt mark. Men mest tänker jag på ljuden. Jag älskar som sagt verkligen vissa typer, men hur förklarar man det?
Ofta i skrivandet finns de praktiska ljuden med. Hästar som gnäggar, bilar som vrålar, skott som går av. Men vad svårt och viktigt att förklara vad en karaktär älskar för ljud och varför.
Lyckas man knäcka den nöten, då har man också mänskliga karaktärer. För det är detaljerna som gör det. De små, betydelselösa grejerna som vi älskar och som är så svåra att förklara eller ens märka av.
Jaja, nattfilosofi mellan kullerstenarna och huvudkudden.
Berättande 