Krysantemum – del 1

Det här är del 1/3 i Sci Fi-berättelsen Krysantemum. En dystopisk berättelse om hopp och vad det innebär att vara människa. 

”Jag hatar det bruna gräset. Mer än någonting annat i den här förbannade, kalla, tomma världen hatar jag det bruna gräset.” Hon lutade sig ut över klippkanten och tog fram en cigarett ur bröstfickan. Hon vägde på sitt främre ben. Med sin handskbeklädda vänstra hand höll hon bort vinden. Tändaren fick fram en låga och svart rök steg från cigaretten.

”Vi fortsätter”, sade hon tyst och började klättra nedför klippan. Varje steg balanserade hon med med vänsterhanden för ansiktet i ett försök att skydda sig från vinden. En vind fylld av grus, sand, korn och med en unken lukt. Mellan fingrarna, så långt hennes blick hade sträckt sig de senaste dagarna, såg hon bara klippor och det bruna gräset. De tåliga, långa stjälkarna som utan estetisk känsla försökte komma åt solljuset genom diset. Hennes mörka hår var hårt knutet. Ansiktet var härjat, avmagrat. Två stora ärr löpte över kinderna men de stora, runda ögonen gav ändå ett sken av mänsklighet i en värld som övergett hennes sort.

”Kom igen, jag vill hinna fram innan mörkret faller”, sade hon och kämpade sig vidare. Den långa läderrocken slog ut bakom henne varje gång det blåste upp. De övriga i sällskapet, ett tjugotal män och kvinnor i slitna kläder, följde efter. Det bruna gräset böjde sig för deras steg men reste sig så fort tyngden avlägsnats. Det bruna gräset som tycktes tåla allt som världen hade att kasta mot det.

”Luften är ren, vi fortsätter”, sade Sinibad, en stor man med ett långt, brunt skägg och med en grönlysande maskin i handen. Han var lika lång som bred och armarna var fulla av slarvigt gjorda tatueringar. Även han tände en cigarett vars svarta rök bolmade mot himlen där sällskapet gick. Precis bakom de båda gick Patricé. Han var längre, smalare och hans blonda hår var blött av svett. Hans blick var flackande, sökande. Han såg sig om i alla riktningar och vid varje vindpust hukade han sig ned för att inte ryckas med av vinden.

”Är det där verkligen en bra idé?” frågade han och pekade mot Sinibads cigarett. En axelryckning var det enda han fick till svar.

”Luften är redan förstörd. Helvetet på jorden.”

”Och risken att någon ser oss?”

Sällskapets ledare fortsatte framåt utan att ta notis om deras käbbel. Solen stod lågt. Den grå luften släppte knappt igenom ljuset längre men de närmade sig slutet av den trädlösa slätten. Den tröstlösa vandringen.

”Där… där ser ni”, sade Gabriella. Hon hade nått toppen av en liten klipphylla och tittade ut över dalen nedanför. Hon slängde cigaretten och började springa.

”Helvete också…” muttrade Sinibad. ”Efter henne, gevär redo.” Så satte även han av med röken fortfarande bolmande från mungipan.

Gabriella var först fram till de massiva kropparna. Utspridda överallt över landskapet, vissa förvridna, andra nästan intakta. De var kropparna efter hundratals luftfarkoster. Andaktsfullt stannade följet upp. De blev stående en kort stund. Sinibad trampade otåligt i gräset. Patricé pustade ut, dubbelvikt med händerna mot sina lår. Han torkade sig om munnen och över pannan.

”Mina vänner…” sade Gabriella. ”Det här… det här är resans mål. Någonstans här finns fröken K.” Hon vände sig om och såg ut över vraken. Metallbitar fyllde marken. Vissa nedkörda i brungräset, på väg att slukas – andra fortfarande liggandes på de klippor där de en gång landat. Svartsvedda klippor med spår av eld och sot. Trasiga fanor på halvt brutna stänger, en påminnelse om människans fåfänga.

”Någonstans här ligger Krysantemum. Någonstans här finns en last med Horensium. Vi behöver hitta båda.”

Följet tände sina ficklampor och delade upp sig i grupper med två personer i varje. Därefter började de söka av området. Gabriella drog läderrocken omkring sig. Temperaturen sjönk snabbt. Varje steg var en fälla som väntade på att utlösas. Metallskrotet rörde sig under fötterna. Gamla motorer, enorma hylsor, muttrar, skärmar, vapen. Patricé sparkade till en gammal plåthink som kanade nedför en slänt. Ljudet av metall mot metall spred sig över landskapet och några magra fåglar som besökt platsen lyfte och flög på slitna vingar. De lämnade ett skri efter sig som blev hängande i luften.

”Det är inte ofta man ser fåglar längre”, sade Gabriella. Hon satte sig ned. Från ingenstans kom tårarna. Patricé omfamnade henne bakifrån och kysste hennes kind, hennes panna.

”Vad är fel?”

Hon log mellan tårarna.

”I en annan värld…” Hon torkade ögonen och lutade sig bakåt mot en metallvägg. Hon tog ett fast tag om en grästuva och försökte dra den ur jorden. ”Det ger inte med sig. Det ger aldrig med sig.”

”Det är väl därför det bara finns brunt gräs kvar?” Patricé satte sig ned bredvid henne, tog hennes hand. Med den andra torkade hon några stora tårar ur de runda ögonen.

”När min mor först kom hit fanns det växter kvar. När Ultimo fortfarande fanns. När min mor var ett barn fanns det skogar, blommor. Det fanns liv – liv, Patricé. Inte bara halvdöda fåglar som äter vad de kan hitta. Det fanns liv. Det fanns mänsklighet.”

Hon reste på sig.

”Det här är vad vi har fått”, svarade han. Även han ställde sig upp. ”Det som blev kvar åt oss. Det blir inte mer romantiskt än så här. Jag tror det finns någon slags mening…”

”Det finns ingen mening förutom den vi skapar själva. Om det en gång fanns har varje form av mening övergett den här fördömda världen.”

Patricé fann det bäst att inte säga något mer. Gabriella var inte känd för att byta spår när hon väl fastnat i en tanke. De gick vidare. Med ficklampans hjälp lyste de in i gamla skepp. Här och där låg förkolnade skelett. Gamla dagstidningar som laminerats låg strödda över marken bredvid en kontrollspak.

”De sista nyheterna som skrevs i Ultimo. De sista som kanske skrevs i världen, vem vet?” sade Patricé.

”Jag tänker inte acceptera det”, sade hon med en självsäkerhet som fick honom att svälja hårt.

”Acceptera vad? Vad är det du försöker bevisa? Det är vad det är. Den här världen är vad den är.”

”Min mor förändrade världen. Hon försökte göra den till en bättre plats. Hon skulle vända sig i sin grav om jag inte försökte göra… jag vet inte. Göra något. Jag tänker…”

Tystnaden bröts av skott. Först långt borta, sedan närmare och närmare. Gabriella och Patricé sjönk ned i en gammal styrhytt som nu låg uppochned. Hon drog en rostig pistol ur bältet och han häktade loss sitt gevär från ryggen. De kontrollerade antalet kulor. Närmare och närmare – ljudet av skottsalvor.

”Plundrare?” sade hon tyst utan att förvänta sig svar. ”Eller vandrare?”

”Troligen plundrare”, sade han. ”Du. Ifall att…”

Gabriella nickade.

”Jag vet, Jag också.”

Hon kostade på sig ett kort leende. Sedan kröp hon ut ur metallskrovet. Patricé följde efter. Ett skott studsade mot en metallvägg och lämnade ett vinande ljud efter sig. Hon rullade genom gräset och insåg att hon fortfarande hade ficklampan påslagen. Hon släckte den och kravlade genom de höga tuvorna. En metallbit rev tag i hennes ben. Ännu en kula ven förbi. Allt var becksvart. Luften var kall och natten kändes overklig. Som om hon levde men samtidigt inte. Patricé följde ljudlöst efter där de krälade sig fram. När de kommit till resterna av en stor förvaringslåda i metall reste de sig upp med ryggen mot lådan. Hon smög fram mot kanten. Hon föll ficklampan utmed pistolen. Snabbt tände hon den och lyste runt hörnet. Lika snabbt gick hennes skott av. Två smällar, ett kort skrik. Mörker. Hon lutade sig runt hörnet igen och tände lampan. Patricé avfyrade geväret från den andra sidan. Fler skott hördes runtom. Sedan tystnad. Gabriella väntade. Hon räknade tyst i huvudet som general Aribald en gång lärt henne.

”Ettusenåtta. Ettusennio. Ettusentio.” Sedan tände hon lampan och rusade runt hörnet. Fyra kroppar låg i gräset. Hon höjde pistolen mot ett ljus som tändes framför henne.

”Sänk den för helvete.”

”Sinibad”, sade hon och drog ett djupt andetag. Hon lyste på marken. Två kroppar kände hon inte igen. De var klädda i brokiga kläder med provisoriska rustningar av metallrör och metallplattor. Den första, en ung kvinna, hade träffats rakt i huvudet. Hennes uppspärrade ögon var vita i lampans ljus. De hade rullat bakåt i huvudet. Den andra var en man, något äldre och med ett svart skägg. Han hade träffats av flera skott och marken under honom var färgad röd. Gabriella lyste på de två kropparna hon kände igen. Hon satte sig ned i gräset. Det var Emiel och Tobian. Sinibad tände en cigarett, sedan en till. Han gav en av dem till Gabriella.

”18…” sade han samtidigt som han sög i sig ett bloss.

Gabriella flög med ens upp och ställde sig mitt emot den betydligt större mannen.

”Hur kan du vara ett så känslokallt svin. De hade namn, vet du.”

De övriga i sällskapet betraktade dem.

”Jag är en praktisk man. Jag är här för att du har lovat mig Krysantemum när vi är klara med vad det nu är vi ska göra – men om vi inte har besättning nog att flyga Krysantemum – då har vi ingenting. Då har jag ingenting. Då har mina vänner dött för ingenting.”

De avbröts.

”Här, kapten. Titta här!” Det var en kvinna i följet. Hon lyste på en av de stora metallådorna. ”B1309, kapten.”

Det tog någon timme att få upp låset på den tunga förvaringslådan. Där innanför fanns den första av deras resas två mål: En knallgul tunna med texten B1309 – HORENSIUM typ A. Luften blev kyligare för varje sekund som passerade. Ingen eld vågade de göra upp med tanke på sitt möte. Istället beslutade de sig för att hålla ihop så mycket som möjligt. Två personer fick i uppdrag att bära tunnan, de övriga fortsatte att lysa vägen framåt. Samtliga greppade sina vapen hårt.

”Hur kan vi ens veta att hon är flygvärdig?” Patricé borstade bort dammet som täckte namnet på en av de farkoster som mött sitt öde här. ”Fågeln”.

”Min mors vän och beskyddare – general Aribald – gick i god för det”, sade Gabriella. Hon huttrade i kölden. När hon talade lämnade små moln av rök hennes mun. ”Han sade… Han sade att efter att mor dött… när de såg Ultimo brinna…”

Gabriella såg upp mot bergskedjan. Nu mörk, kal, en svart massa. Men där uppe ovanför skeppskyrkogården vilade ruinerna.

”Det måste ha varit en syn”, avbröt Sinibad. ”Du… jag är… jag är ledsen för…” Han tystnade.

”Jag vet. De var dina vänner också.”

Sinibad nickade. Han lyste med ficklampan mot ett stort vrak. ”Vingklipparen”, lydde namnet. Och vingklippt hade skeppet blivit. Han sparkade till skrovet.

”Jag har mist så många sedan… jag hade vänner här, vet du. I Ultimo. Innan staden brann.” Han trampade cigaretten till mörker under sin tunga känga. Så strök han skägget och drog på munnen. ”Jag tror att det var det sista som gjorde mig stolt över att vara människa. Att… efter allt som hänt. Att så många kunde samlas på en plats och försöka bygga något bättre. Att din mors teknologi kunde ge människor en chans till.”

”Samma chans som förrådde dem till döds.” Gabriella lyste upp mot berget. Diset i luften fick lampans ljus att stanna något trettiotal meter framför henne mot en grå mur av partiklar. ”Om min mor inte byggt Horens-generatorerna hade saker kanske varit annorlunda. Luften hade kanske… inte varit grå. Alltid grå.”

”Ultimo hade inte kunnat byggas utan din mor. Och det var inte hennes vilja att teknologin skulle användas till att bygga stridsmaskiner. Jag tror…”

En lampa blinkade på avstånd. Ett vagt sken.

”Här borta, här är hon!” Rösten skar igenom natten. Mycket riktigt, där låg hon. Metallen hade svartnat. Hon låg nedborrad en bit i marken. En del av relingen hade brutits av. Ett krossat fönster i fören. Mörk, tyst, slumrande.

”Krysantemum”, flämtade Gabriella. Hon föll på knä framför den väldiga maskinen. Och så började hon skratta. Hon skrattade så att tårarna rann. Snart skrattade hela sällskapet. Alla utom Sinibad. Han lirkade fram ett rep med en änterhake längst ut. Han kastade upp det och det fäste sig runt metallrelingen. Han ryckte i det, prövade tyngden.

”Jag tror att din mor hade velat att du skulle gå först”, sade han.

Gabriella reste på sig. Hon tog ett stadigt grepp, satte fötterna mot den hala, blanka, svartnade metallen och började klättringen uppå. Patricé följde efter, sedan Sinibad. Till slut var alla uppe på däcket och tunnan hade hissats.

Däcket var mönstrat. Svarta ränder bröt den gråpolerade ytan. Skeppet lutade något vilket gjorde allting förrädiskt halt. Inga spår av strid, skador eller död. Gabriella gick mot ingången i hytten som löpte i skeppets bakersta del. Hon tog sig ned för metalltrappan, försiktigt. På ett ställe hade två trappsteg fallit in och hon fick hålla ficklampan i munnen när hon balanserade över avsatsen som uppstått. Hon tog sig tid att utforska medan följet arbetade med att få tunnan ned under däck. En korridor löpte framåt till ett stort rum. Här stod vad som fanns kvar av Krysantemums beväpning. Stora kanoner redo att riktas ut ur luckor i skrovet. Åt andra hållet löpte korridoren till ett antal dörrar.

”Se över vilka skador hon har på vapendäck. Jag ska se om jag kan få liv i henne.”

Gabriella letade sig bakåt. Patricé följde efter, Sinibad likaså. I famnen bar den store mannen den tunga tunnan med Horensium. Korridoren var mörk. Väggarna var belagda med trä. En röd matta löpte under deras fötter men den hade knölat ihop sig av fukt och gravitationen. Den ringlade sig nu ned mot korridorens ena långsida i riktning med skeppets lutning. Det gjorde resten av golvet bedrägligt. Gabriella halkade och kanade nedför korridoren. Hon reste sig igen, haltande. Hon höll sig i väggen och lyste framför sig.

”Här är det…” sade hon och stannade framför en mörk dörr. Hon lät fingertopparna på den högra handen stryka över graveringen. ”Mady Crisântemo.” Stora bokstäver i kopparaktig färg. Dörren hade fastnat i sin karm och hon var tvungen att lägga axeln emot och trycka med all sin vikt.

Rummet var sparsamt inrett. Samma röda matta som prydde korridoren var utlagd i hela rummet. Längs den ena väggen stod en säng. Vid en annan vägg stod ett skrivbord. Alla papper låg i det hörn av rummet som skeppet lutade mot. Böcker, lampor, konservburkar – allt huller om buller. Men det var mot rummets mitt som blickarna riktades. Gabriella gick fram till Horens-generatorn. Hon tryckte på en stor, röd knapp och ett ljus tändes.

”Lys här”, beordrade hon Patricé och gav honom lampan. Hon tryckte på ytterligare några knappar, därefter vinkade hon mot Sinibad med ett leende. En lucka öppnades.

”Där…” hon pekade. Sinibad stånkade fram tunnan och placerade den i luckan. Han var blöt av svett. Ett litet moln av vit rök steg när luckan stängdes. Tystnad, sedan ett melodiskt surrande.

”Sådär… allt hon behöver nu är lösenordet.”

”Och jag hoppas att du har det?” sade Patricé och lade huvudet på sned.

”Givetvis”, svarade Gabriella. Hon tryckte in det med den högra handens pekfinger samtidigt som hon med sin handskbeklädda vänstra hand skymde sikten för nyfikna ögon. Hon tryckte på den stora röda knappen igen. Plötsligt, hastigt, reste sig Krysantemum ur brungräset. En slumrande jätte som vaknat till liv. De tre i rummet föll alla när golvet plötsligt blev plant. Sedan tändes lyset. Först i rummet, sedan i korridoren. Ett efter ett tills hela Krysantemum lyst upp. Ett melodiskt surrande var det enda som hördes.