Krysantemum – del 2

Del 2 av Sci fi-äventyret Krysantemum. Här finns Krysantemum – del 1.

Krysantemum. Det vilade något heligt över rummet där hennes mor en gång hade befunnit sig. Gabriella försökte undvika att tänka men tankarna kom sipprande in precis som regnet en gång gjort i det hus där hon levt sina första år. Hon tog upp den tjocka, läderklädda boken och slog upp den till en tredjedel. Hennes mors dagbok hade alltid varit en tröst när livet känts som svårast.

”Det har tagit tio år. Generatorerna är rena och kan producera oändligt med energi. Jag har döpt ämnet efter dig, Eric. Vårt Horensium. Jag har redan en beställning på tio generatorer. En överste besökte mig idag. Han vill att vi ska producera generatorer till militären. Jag vägrade. Min teknologi ska få världen att blomstra igen, inte döda. Dessutom är Horensium bara rent om det är inneslutet. Världen har sett nog med förstörelse.”

Hon bläddrade framåt några sidor och kostade på sig ett leende. Hon tryckte fingertopparna mot texten.

”Jag har gett henne namnet Gabriella, Eric. Hon är vackrare än något som jag har sett. Hon är en blomma i en värld utan liv. Jag saknar dig.”

Mörkare. Texten var kantig, som om hennes mor hade haft bråttom helt plötsligt.

”De kallar sig vandrarna nu, resterna av den gamla armén från före kriget. De säger att de vill bygga upp världen som den var. Vad jag minns av världen vill jag inte ha tillbaka den. Svälten, det bruna gräset som spred sig. Kriget. Jag minns de första bomberna. Jag minns hur vi sprang till skyddsrummen. Jag minns ljuden. Jag minns känslan när vi steg ut i världen den första gången. En värld utan träd. De kallar sig befriare men i historieböckerna har jag sett deras ansikte tusen gånger. De får aldrig vad vi skapade, Eric.”

Det knackade på dörren. Gabriella slog igen boken. Det var Sinibad. Han såg prydlig ut i sin blå kaptensrock, trots att den var något för liten. Hans mage tillät inte att knapparna kunde knäppas.

”Jag tänkte att du ville ha en uppdatering.” Gabriella stirrade på röstlådan på skrivbordet. Den gröna lampan blinkade inte. Inga meddelanden. Den hade varit tyst i två dagar nu.

”Han kommer inte tillbaka”, sade Sinibad torrt. ”Tyvärr inte vår livkapsel heller.”

”Hur kan du veta det?” fräste hon. ”Vi har känt varandra i tio år. Om någon vet något om Patricé är det jag.”

Sinibad gick långsamt genom rummet. Hans steg var tunga under hans kroppsvikt. Han drog ut en stol och satte sig bredbent, framåtlutad någon meter från Gabriella.

”Innan Ultimo föll reste jag mycket. Jag var ansvarig för att handla förnödenheter via den norra handelsvägen. Ett par karavaner i veckan. Innan vandrarna alltså.”

Sin vana trogen letade han rätt på tobak. Han trummade med fingertopparna mot skrivbordet.

”Jag träffade alla typer av människor. Rädda, modiga. Godhjärtade, ondskefulla. Alla.” Han tog ett långt bloss. ”Jag vet vad han är för slags människa. Han kommer inte tillbaka. Oavsett vart han tog vägen.”

Gabriella reste sig. Hon stoppade boken innanför rocken. Innan hon lämnade rummet kastade hon en blick på röstlådan. Den gröna lampan var släkt.

Trappan upp mot däck hade lagats med plankor. Hon tog sig uppåt, ut genom dörren och kisade mot solen. Det var, gissade hon, mitt på dagen eller tidig eftermiddag. Luften var lika gråsotig som vanligt. Hon tog sig fram till relingen och greppade tag i den. Marken där nere gick knappt att skönja i diset. En brun massa av gräs, gräs och gräs som virvlade förbi långt under dem. Hon tog upp boken igen, bläddrade i den.

”Kriget mot Vandrarna tar inte slut. Vi har inte hört något från städerna i norr. Vi tillverkade totalt nitton generatorer innan materialet tog slut. Alla utom tre har nu fallit i Vandrarnas händer. Somliga har förstörts. Två ger energi till Ultimo och jag har själviskt sparat en generator för mina planer. General Aribald delar min analys. Ultimo kommer att falla. Kanske den sista staden. Mitt livsverk som skulle ge oss energi driver nu Vandrarnas skövlingsapparat. Horensiumet har släppts fritt. Giftet sprids med vindarna.”

Plötsligt började en lampa lysa, rött. Den snurrade och kastade sitt ljus över det grå metalldäcket. Sedan började en siren att tjuta. Gabriella kastade en blick bakåt mot styrhyttens fönster. Där såg hon styrmannen, Annia. Det var en kort kvinna med lika kortklippt, blont hår. Hon viftade med båda armarna. Gabriella började gå mot dörren. En vind sög tag i hennes rock och hon var tvungen att gå ned på ett knä för att inte falla. Sedan nästa vind. Hon kisade. Brännande. Smärtan kom. Huden värkte som om kokande vatten hällts över den. Gabriella försökte resa på sig. Andetagen sved. En metallisk smak spred sig i munnen. Hon föll ned på alla fyra.

”Framåt”, ekade rösten i hennes huvud. Hon började kräla med stängda ögon. Först ett par droppar, sedan en strilande ström. Näsblod. Varje rörelse gjorde ont. Handen sökte, hittade en vägg. Hon skrek av smärta.

”Hjälp”, försökte hon. Rösten fastnade i hennes lungor. En kant. Hon kände längs metallen, fick tag i handtaget. Hon tryckte sig in – dörren slog igen bakom henne med en smäll.

Hur lång tid som gått visste hon inte men hon vaknade upp i sin mors gamla säng. Skeppet krängde våldsamt, fram och tillbaka. Tygard satt vid sängen. Hon var naken. Armarna var täckta av bandage, ansiktet likaså. Två ögonhål hade lämnats fria. Fingrarna var röda. Över hennes näsa och mun satt en andningsmask. Hon försökte dra den av sig men två händer höll henne nere.

”Ty…” började hon. Halsen gjorde ont.

”Såja”, sade han. En äldre man, med grått stripigt hår. ”Det är tur att det i alla fall finns en läkare på den här fördömda resan. Jag hittade andningsapparaten i lasten. Du bör ha den på dig tills dina lungor läkt igen, speciellt om du går ut. Vi har passerat det värsta men dina lungor behöver så ren luft som möjligt.”

Skeppet krängde. Lamporna blinkade och sedan blev det mörkt i någon sekund. Sedan ljus.

”Vad händer, hur länge har jag sovit?” Hennes röst var dov, trött av ansträngningen.

”Två bra frågor. Vi har hamnat i en storm. Luften är mycket giftig här. Jag har lagt ett lindrande bandage. Du blev svårt bränd. Och du har sovit i ett dygn, ungefär.”

Hon tittade mot skrivbordet. Den gröna lampan blinkade. Hon pekade mot den och försökte få fram ett ljud. Det fastnade i halsen. Rummet kändes litet, trångt. Varje andetag var en ansträngning.

”Jag ska lämna dig ifred”, sade Tygard. På vägen ut lutade han sig ned över röstlådan och tryckte på knappen. Det knastrade i högtalaren när han stängde dörren bakom sig. Ingenting. Ingenting. En evighet av tid. Pulsen ökade. Det gjorde ont i bröstet. Meddelandet spelades upp.

”Gabriella. Det här är Sinibad. Jag ville inte störa dig så jag skickade Tygard för att ta hand om dig. Jag tänkte bara säga att… ja, vi ligger på kurs. Om några dagar borde vi vara framme. Vad det nu är vi letar efter. Men vi följer din rutt i alla fall. Jag kommer och ser till dig när stormen dragit förbi.”

Röstlådan var tyst igen. Det var en märklig känsla. Hon ville gråta, skrika, sparka. Hon visste innerst inne. Märkena på Horens-generatorn visade att någon försökt bryta upp den. Skeppets enda livkapsel försvunnen. Patricé försvunnen. Om hennes mor vakade över henne från efterlivet var det säkerligen hon som sett till att Patricé inte fått med sig Horensiumet. Istället för tårar kom sveda. Kemikaliebrand. Hon skakade. Skeppet gungade av och an.

Jag kallar henne Krysantemum. Hon är ett av de stora transportskeppen som användes under kriget. Hon är stor nog att rymma mina planer. Luften vid marken går knappt att andas längre. Om Ultimo faller har människor ingenstans att fly. Vi ska transportera så många vi kan bort från staden och norrut. Vid bergen finns en bunker som vi ska försöka nå på vägen. Där finns hopp. Vi väntar på en leverans av Horensium, tills dess får vi driva Krysantemum på bensin. Det lilla vi har kvar.”

Gabriella föll ned i en djup sömn med boken på bröstet. De kommande dagarna förflöt i tystnad. Stormen bedarrade. Det blev vindstilla. Motorernas rytmiska, pulserande någonstans från skrovet var sövande. Kroppen värkte. Med dagarna som gick slutade hon att titta mot lampan. Hon slutade försöka förstå. Alla frågor hon dittills haft – allt tystnade. Mestadels låg hon stilla. Sedan kom en känsla av ensamhet över henne. En fruktansvärd, ihålig känsla. Tanken på att färdas i luften genom en nästan tom värld. Brunt gräs.

Tre hårda knackningar på dörren. Sinibad steg in i rummet. I handen höll han en lykta som kastade ett gröngult, kemiskt sken kring sig. Han satte sig ned.

”Jag hade tänkt komma tidigare”, sade han.

”Sätt dig”, sade Gabriella. Hon andades tungt. Försiktigt tog hon sig, stödd på armbågarna, upp mot väggen tills hon satt i sängen omsvept av täcket. Det var första gången på flera dagar hon suttit upp.

”Vi är nästan framme. Är du stark nog att…”

”Bra”, sade hon. ”Bra. Jag klär mig och kommer ut på däck. Vänta på mig där.”

Med försiktiga steg tog sig hon framåt genom skeppet. Hennes armar, ben och ansikte var lindade med vita bandage och över bar hon läderrocken. Masken som hon hade för näsan och munnen var kopplad till en tub på ryggen. Hon kunde känna hur skeppet bromsade in under fötterna. Ett pysande ljud, en skakning. Krysantemum hade landat. Hon tvekade något ögonblick. Minnet av smärtan. Minnet av vinden. Försiktigt tryckte hon upp dörren och steg ut på däck. Ett tiotal ur besättningen väntade på henne, resten skulle stanna ombord. Alla ögon som betraktade. Hon sträckte på sig. Det var första gången på länge som hon känt sig riktigt beslutsam. Smärtan i kroppen, smärtan över Patricé försvinnande – det eldade henne framåt.

Hon tog tag i stegen och började klättra ned för Krysantemums sida. Den sista halvmetern var hon tvungen att hoppa. Världen blev röd av smärta när hon landade på fötterna och hon andades tungt under masken. Brungräset sträckte sig ändlöst under hennes fötter. Himlen var fylld av moln, luften var grå. Hon började gå mot vad som på avstånd såg ut som en spetsig, symmetrisk klippa. Det gick inte fort, men hon tog sig framåt. Med vapen i hand följde de övriga efter. Sinibiad kom ifatt henne.

”Vad är det vi är här för? Varför tar vi inte sikte på städerna i norr? Vi har Krysantemum. Vi har generatorn.”

Han kunde inte se mer av henne än hennes ögon men han anade att hon log. Vad som på avstånd liknade sten var i själva verket metall. Tunga plåtar som förlorat sin glans och nu ledde ned under marken. En tung ståldörr med vred och bredvid en koddosa.

”Det skulle vara enklare att samarbeta med dig om du berättade vad vi gör här”, försökte Sinibad igen.

”Vi är här för att min mor ville att jag skulle ta mig hit”, sade Gabriella. Hon tryckte in siffrorna och vred runt vredet. Dörren var tung. Sinibad hjälpte henne att få upp den.

”Vänta här”, sade hon kort.

”I helvete heller.”

Hon spände ögonen i honom, tog ett steg närmare.

”Jag sade åt dig att vänta här. Du lovade att följa mina order tills uppdragen är färdigt. Efter det kan du ta Krysantemum och flyga vart du vill.”

”Vad hindrar mig från att göra det redan nu, menar du?” Sinibad log mot henne, ett falsk leende. ”Nåja, som ‘ers majestät’ önskar”, sade han och bugade sig.

Gabriella steg in. Väggarna var kala. En korridor ledde till en stentrappa, vidare ned i berget. Det var kallt. Hon tog av sig andningsmasken och lade den på golvet. Luften kändes egendomligt ren och lätt att andas. Två rör löpte längs taket. Framför henne fanns ännu en dörr som hon öppnade. Vit rök virvlade mot henne, vit, kall rök. Rummet där innanför var ännu kyligare, en bra bit under fryspunkten. I mitten stod ett naket stålbord. Utefter väggarna löpte hyllor. På flera av dem stod metallbehållare. Sakta, metodiskt, gick hon genom rummet. Med handen borstade hon bort isen som lagt sig på behållarnas namnskyltar. Gabriella stannade till. Hon lade båda händerna på sidan av en behållare. Den öppnades. Där innanför satt flera glasrör. Hon tog dem och lade dem i fickan på läderrocken. Så gick hon vidare till nästa metallbehållare och gjorde samma sak. Snart var fickorna fulla.

Hon stängde valvdörren bakom sig. Solstrålar hittade ned genom molnen. De flesta i besättningen hade satt sig i det sträva, vassa gräset. Sinibad gick sakta mot henne.

”Jag tror att det är dags att vi är ärliga mot varandra, Gabriella”, sade han. Hon svarade honom inte. Istället fortsatte hon mödosamt framåt.

”Stanna när jag pratar med dig!” Klicket var bekant. Ljudet av ett gevär som riktades mot henne. Hon stannade men vände sig inte om. Istället kisade hon mot solljuset. Strålarna var nästan värmande. Någonting rörde sig i ögonvrån. Sedan något annat. Hon följde det med blicken. Det var tre hjortar som skrämt rusade förbi.

”Det är inte ofta man ser hjortar längre”, hann hon tänka. Plötsligt mindes Gabriella att hon lämnat ansiktsmasken i mörkret. Luften brände i hennes lungor. Hon började röra sig mot Krysantemums väldiga kropp. Benen värkte. Landskapet började snurra runt, runt när hon flämtande försökte hitta andan. På avstånd hördes skrik. Någonting small, först en gång, sedan igen och igen.

”Rör på dig för helvete, mot skeppet.”

Två händer tog ett tag om hennes midja och lyfte henne. Sinibad. Hon blundade. Fler smällar. Horisonten rörde sig upp och sedan ned i takt med varje steg på den väldige mannens axel.

”Det är inte ofta som man ser hjortar längre”, tänkte hon igen. Så log hon. Med en duns sattes hon ned på marken.

”Upp, nu. Eller vill du dö här ute som din mor gjorde?”

Ilskan brände till i henne. Hon ville vända sig om och slå till Sinibad men innerst inne visste hon att han hade rätt. Nu kopplade hennes huvud ljudet. Det var skott som brann av. Hon tog ett krampaktigt tag om stegen. Hon klättrade, steg för steg. Till slut hade hon nått toppen och kunde häva sig över kanten. Hon satte sig ned. Sinibad fanns precis bakom henne, därefter ytterligare två män.

”Upp med stegen”, vrålade Sinibad. En av männen drog i spaken och stegen fälldes in med ett pysande ljud.

”Var är de andra?” frågade Gabriella omtäcknat. Hon reste på sig och tog sig mot dörren.

”Vi är hittade. De förbannade vandrarna. Hur i helvete kunde de hitta oss.”

”Patricé”, sade Gabriella tyst. Dörren stängdes bakom henne. Hon andades ren luft igen. ”Patrice”, upprepade hennes huvud, om och om igen som ett mantra. Krysantemum reste sig upp och satte av över landskapet.