Krysantemum , del 3 – den sista delen.

Det här är den tredje och avslutande delen i Sci Fi-berättelsen Krysantemum. Här finns Krysantemum – del 1 och Krysantemum – del 2.

Krysantemum pustade och frustade, stånkade och stönade. Hon gnisslade och grymtade under varje rörelse. Sinibad hade pressat henne hårt i två dagars tid.

”Såja, flickan min”, sade han och strök över ratten i styrhytten. Skeppet hostade till och krängde i vinden. Han styrde henne nedåt, närmare marken. De befann sig ett hundratal meter över det bruna, ändlösa gräset. Han vände sig om och såg ut genom det bakre fönstret. Det som först varit en prick på horisonten hade närmat sig i takt med att Krysantemum tappat farten. Den svarta, tysta massan växte för varje stund som passerade. Närmare och närmare, jagade av den stora, svarta farkosten.

”Har hon kommit ut ännu?” frågade Sinibad och gned sig i ögonen.

”Hon har inte setts till”, sade förste styrman Annia. Hon stod rakryggat redo att göra sin plikt.

”Ta rodret”, sade Sinibad tyst. Hon tog ett kattlikt språng framåt och sedan ett fast tag om ratten.

”Hon är min, kapten”, svarade hon och drog handen genom det korta, blonda håret. Sinibad försvann ut genom dörren, hans steg var tunga under hans vikt, tunga och bestämda.

Gabriella hade tillbringat de senaste dagarna på sitt rum. Det mesta av tiden hade hon legat i sängen. Då och då gick hon upp för att byta ut bandagen. Hon kunde inte hjälpa att tänka att hon och Krysantemums öden bundits samman i en märklig knop. Här hade hennes mor en gång suttit.

Idag startade belägringen av Ultimo. De säger att om vi inte lämnar över våra generatorer kommer ingen att skonas. Om vi lämnar över generatorerna är vi döda oavsett. Då har vi ingen energikälla, inget sätt att rena luften. Aribald förbereder våra styrkor. Vi har börjat montera kanoner i Krysantemum. Jag tog idag mitt livs svåraste beslut. Jag skickade Gabriella norrut med en karavan. Aribalds syster har lovat att ta hand om henne. Hon säger att det finns städer kvar som inte har fallit. Gabriella kommer aldrig att lära känna mig men jag ska aldrig sluta älska henne. Inte i det här livet. Inte i nästa.”

Hon bläddrade fram en sida.

Horensiumet kom aldrig fram. Aribald säger att transporten sköts ned. Hela vår flotta gick ut i strid. Det var över på två timmar. I skydd av mörkret tog vi ut Krysantemum för att försöka hitta transporten. När vi kommit till platsen för det stora slaget blev vi upptäckta och beskjutna. Vi träffades och var tvungna att sätta ned henne. Vi ska försöka ta oss norrut till fots, norrut mot de splittrade städerna. Det blåser upp till storm.”

Gabriella kände hur hennes kropp sakta gav upp under henne i samma takt som Krysantemum tycktes dö. Horens-generatorn i rummet flammade upp ibland, ett oroväckande, grönt sken följt av en bränd, frän lukt. Gabriellas lungor värkte. En tung, rivande hosta från djupt inne i kroppen plågade henne. Runtom i rummet hade hon ställt upp de små förslutna glasrören, de flesta på skrivbordet. Ett hade hon i rockens bröstficka, det som var hennes favorit. Hon tog upp det. Det var nästan egendomligt tomt. Bara några få fragment vilade på botten. Små, bruna, ojämna.

”Snart”, tänkte hon. ”Snart når vi de splittrade städerna. Vi måste nå de splittrade städerna.”

Tunga bankningar på dörren störde hennes tankar och hon lade tillbaka röret.

”Öppna.”

Minnet var grumligt men hon hade en tydlig bild av hur Sinibad riktat sitt gevär mot hennes rygg. Hon mindes Patricé svek. Hon fann det bäst att inte resa på sig och att inte följa uppmaningen. Men svaret hon förväntat sig kom inte. Inte en stormande, argsint Sinibad. En trötthet vilade i hans röst.

”Det spelar ingen roll…” sade han. ”Förlåt, är det vad du vill höra? Du visste när du hyrde mig för det här vem jag är. Du behövde en överlevare och jag har överlevt allt, Gabriella. Ultimos fall, det stora kriget. Kriget mot Vandrarna. Jag är den jag är.”

Hon svarade inte. Sanningen var att det inte fanns någonting hon ville höra från honom.

”Stanna där då”, sade han. ”Bara så du vet: hon dör, Gabriella. Hon kommer inte att hålla ihop.”

Hon böjde sig ned över boken igen. Ett sista stycke innan striden. Hon var precis som sin mor. Ingen återvändo.

Ytterligare två Horens-generatorer förstördes i slaget om Ultimo. Luften är grå av gifter nu. Aribald säger att vi ska vända om. Jag tänker fortsätta.”

Hon hade bandagerat ansiktet hårt. Andetagen var rosslande. Tygard hade skjutit in några smärtstillande tabletter under dörren men hon hade vägrat ta dem. Hon ville vara klar i huvudet. Besättningen var redan samlad på kanondäck. Sinibad satt hopsjunken i ett hörn. Han reste på sig när hon steg in i rummet.

”Vänd henne”, sade Gabriella torrt.

”Vänd? Har du helt förlorat det lilla vett du hade?” Han tog ett långt bloss, drog sig i skägget och blåste ut röken genom näsborrarna. Hon tog stöd mot väggen när hon talade.

”Det är som du säger. Krysantemum dör. Alltså har vi två val. Ett. Vi landar henne. Då kommer Vandrarna mörda oss och ta generatorn, ta vår last. Två, vi slåss mot de djävlarna och tar så många med oss som vi kan. Dör gör vi vilket som. Men de ska inte få generatorn.”

Sinibad tog ett nytt, långt bloss. Han betraktade henne. Sedan log han, egendomligt nog.

”Du har mer mod i din lilla kropp än vad jag någonsin haft. Vet du det? Vi är 12 personer i ett skepp gjort för en besättning på 50. Och du vill ta ut oss i strid?”

”Skjut med allt vi har. Döda de djävlarna. Jag ska försöka rädda vad jag kan av vår last.”

Hon tog sig ned i hytten igen och fyllde rockens fickor med glasrören. Krysantemum hostade, ljuset flämtade. Skeppet svängde runt, bromsade in. Krysantemum öppnade eld. Rummet vibrerade, sedan en lång tystnad. En öronbedövande explosion bröt motorernas ansträngda pulserande. En ljusblixt lyste upp skeppets inre. Bråte rasade från taket. Hon insåg plötsligt att hon låg ned. Hon hade tappat några av rören som nu låg krossade under den nedfallna metallen. Hon tog sig ut ur rummet. Fler brak. Krysantemums kanoner öppnade eld igen. Skeppet krängde. Hon tryckte sig mot väggen. En ny explosion fick skeppet att vrida sig och hon gled ner för korridoren. I sista sekund fick hon tag i trappräcket. Krysantemum stabiliserade sig. Hon tog sig upp för trappan, öppnade dörren och steg ut på däck. På ett par hundra meters avstånd låg Vandrarnas skepp. En svart massa av metall och kanoner. Det flammade till, projektilerna kom farande genom luften och slog in i Krysantemums sida. Skeppen låg långsida mot långsida. Gabriella tog sig fram till relingen. Hon gissade att det var ett femtiotal meter ner till brungräset. Hon fick upp två rör ur fickan. En ny explosion och rören gled ur hennes händer och rullade ned över kanten.

”Helvete”, fräste hon.

Hon fick upp nästa två rör. Hon öppnade dem snabbt och tömde innehållet överbord. De svartbruna fragmenten föll sakta. De skulle landa i det ändlösa gräset nu och inte vid de splittrade städerna som hon hade tänkt. Det var vindstilla ute och mellan kanonernas eld blev det märkligt tyst. Hon fick upp nästa rör, och nästa. Det svarta skeppet avfyrade igen. Skottet gick rakt in, genom skrovet. Gabriella kände hur golvet reste på sig. Hon befann sig några meter upp i luften, sedan föll hon, ned mot däcket igen. Hon tappade andan. Viljan fick henne på fötter. En spricka hade öppnat sig under henne i metallen och hon fick balansera för att inte falla i den. Nästa skott passerade nära, precis ovanför Krysantemum. Hon hukade sig ned. Krysantemums kanoner hade tystnat. Skeppet krängde, svängde. Hon såg in i styrhytten hur Annia med fasta händer vred på skeppet, hur farten ökade. Tystnad. Hon hann tänka att någon sagt att livet passerar framför ögonen innan döden. Men då hon inte såg sitt liv framför sig kunde den inte komma ännu, tänkte hon. Ett öronbedövande brak väckte henne när Krysantemum rammade det andra skeppet. Styrhytten flög i luften i ett regn av bråte. Stora eldsflammor kastade sig uppåt. Krysantemum stod i lågor. Gabriella greppade tag i relingen.

”Nej”, hann hon tänka. Under henne sipprade olja ut från skeppets skrov, det strilade ned mot brungräset under dem. Och under skeppet brann gräset. Allting brann. Svart rök steg mot himlen. Benen gav vika under henne. Hon hostade och försökte andas. Sedan lade hon sig ned, på rygg. Skeppet hackade till innan det började falla. I början föll det nästan overkligt långsamt, sedan snabbare, snabbare. Det kittlade i magen, sedan blev det svart för ett ögonblick.

Hon vaknade omgiven av rök. Hon började hasa sig över däcket och hittade ett ställe där relingen var trasig. Röken sved i hennes ögon. Hon rullade nerför det hala, kalla metallskrovet och landade i det svedda brungräset. Det glödde fortfarande under henne.

”Jag måste bort innan generatorn exploderar”, var hennes enda tanke. Hon krälade. Det vassa gräset tog sig innanför rocken, det skar henne. Glöden under hennes kropp brände henne. Hon hostade. Röken kvävde henne. Hon rev bandaget från ansiktet och kippade efter luft. Längre, längre. Hon kom ut ur röken. En bit bort i gräset låg en stor kropp. Hon tog sig framåt, knuffade på den.

”Sinibad”, sade hon rosslande. ”Sinibad.”

Den väldige mannen var plötsligt en försvarslös, orörlig massa. Han vred på huvudet och tittade på henne. Så log han.

”Det gick åt helvete det här”, sade han. ”Jag skulle ha tagit Krysantemum när jag hade chansen. Jag skulle inte ha lyssnat på dig…”

Hon lade sig bredvid honom.

”Jag har slut cigaretter”, sade han.

Ett skott brann av. Sinibads huvud föll ned mot marken med en duns. Blod rann från hans panna. Det var först nu som hon insett att det svarta skeppet också kraschat. Hon såg siluetter av människor som kämpade sig genom lågorna mot Krysantemum. Hon hörde steg närma sig. Hon såg upp på figuren, lång och smal. Han hade en svart rock på sig med militärgraderingar på axlarna och i handen höll han krampaktigt en pistol. Över ansiktet hade han en andningsmask. Han satte fotsulan mot Sinibads kind.

”Han är död. Jag gillade honom aldrig”, sade han till de två soldaterna som följde honom. Alla var klädda i svart. Den långe satte sig på huk bredvid Gabriella och tog av sig masken.

”Vi bordar Krysantemum nu. För att ta generatorn, Gabriella. Ge mig det du letade efter och jag låter dig leva.”

Hon log mot honom, sedan höjde hon handen och strök över hans kind.

”Vad… har hänt med dig”, sade han och ryggade tillbaka från hennes svedda ansikte, hennes blodsprängda ögon och trasiga läppar.

”Jag dör, Patricé”, sade hon. Hon kände hur varje andetag blev tyngre och tyngre. Sedan log hon mot honom. Han log inte tillbaka.

”Vad var det du skulle hämta, Gabriella? Ge det till oss.”

Hon såg mot eldhavet. Hur många av fröerna hade överlevt infernot? Hur många skulle hamna i jorden och kunna tvinga tillbaka brungräset? Hon mindes plötsligt att hon fortfarande hade ett rör i bröstfickan.

”Ni… Snart exploderar generatorn. Det spelar ingen roll”, sade hon.

Patricé reste på sig. Han såg bakåt mot skeppet.

”Våra soldater bordar henne just nu för att ta med sig generatorn. Oroa dig inte. Vi… eller jag i alla fall, kommer att överleva.”

Det sista stycket i hennes mors dagbok kunde hon utantill. Hon såg det framför sig.

Förlåt, Gabriella. Förlåt för att jag satte dig till den här världen. Förlåt att jag inte kunde göra den till en bättre plats. När jag var ung fanns det träd, skogar, blommor. Vi brukade ge varandra blommor som tecken på kärlek. En meningslös gest. Jag skulle ge vad som helst för att kunna ge dig en blomma, Gabriella. Jag kommer alltid att älska dig, din mor Mady Chrysantemo.”

Hon räckte honom sin mors dagbok.

”Läs”, sade hon som ett sista försök att köpa sig tid.

Han böjde sig ned över boken.

”Vad är det här?”

”Läs…” upprepade hon.

Patricé ögon arbetade metodiskt igenom texten. Han bläddrade mellan sidorna, snabbt.

Hon sträckte handen ned i bröstfickan. Hon fick upp locket på glasbehållaren, hon fick med sig fröerna upp ur fickan. Patricé slängde boken ifrån sig.

”Vad är det här för trams?”

”Det var vad jag ville hitta”, sade Gabriella med låg röst. Hon försökte resa sig men föll ned på alla fyra. Hon kramade fröerna i handen. ”Min far forskade innan han dog. Han forskade på ett sätt att få brungräset att dra sig tillbaka. Att få tillbaka blommor till den här världen. Jag ville hitta hans laboratorium.”

Patricé tog ett steg närmare, pekade på de två störtade skeppen.

”Blommor? Allt det här för blommor?”

Hon nickade. Hon tänkte igen på fröerna hon släppt ut. Skulle de bära blommor och frukter eller var de försvunna från världen för alltid? Hade lågorna slukat dem? De enda hon hade kvar i sin knutna hand var hennes mors favoritblomma. Den som hon döpt skeppet efter. Det stolta Krysantemum som nu vilade i sitt sista ögonblick i det bruna gräset. Precis som hon.

”Vi behöver blommor”, sade hon tyst. Hennes röst var tömd på liv. ”Trots att de är meningslösa. För att vi är människor.”

Han lyfte pistolen mot henne.

”Nej, vänta”, sade hon. Hon körde ned den vänstra tummen i jorden, så långt hon kunde. Hon hällde varsamt fröerna i hålet samtidigt som hon med den andra handen gestikulerade åt Patricé att vänta. Hon täckte dem med en liten jordhög. Så föll hon ihop baklänges och landade på ryggen. Med dimmiga ögon såg hon pistolmynningen som riktades mot henne, sedan den vita pelare av ljus som sköt upp från Krysantemum när reaktorn började explodera. Hon slöt ögonen och tänkte på vad hennes mor hade skrivit på ett ställe i dagboken:

”Jag försökte göra världen till en bättre plats. Nu finns bara brunt gräs kvar.”

Inte längre”, sade Gabriella tyst.