Slipstenstext eller konsten att göra rätt saker fel

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det har varit oerhört svårt att komma igång med skrivandet när det gäller det ”riktiga” projektet. Och jag har snart slut på ursäkter för att vara helt ärlig. MEN det jag kan säga är i alla fall att det kommer bli någon mer saga och lite kortare text och sedan på’t igen.

Nåväl, däremellan hann jag med Krysantemum. Det har varit en väldigt bra vad jag brukar kalla sliptstenstext där jag fått testa lite olika grejer som jag inte gör i vanliga fall.

Dels är Krysantemum väldigt minimalistisk. Det finns ganska mycket fakta bakom trots att det är en kortstory men jag har valt att jobba med ganska lite av den informationen för att försöka avväga hur mycket som krävs för att göra en text begriplig utan att vara faktatung. Det gäller också personer där jag ville göra ett minimalistiskt persongalleri för att försöka se hur många personer som egentligen behövs för att bära runt olika typer av scener. Det slutade på fem levande; Gabriella, Sinibad, Annia, Patricé och Tygard.

För det andra finns där tre parallellhandlingar som jag ville haka samman på något vis. Mady, alltså Gabriellas mor, har sin egen historia, givetvis också Gabriella som är protagonist. Och sedan själva berättelsen om världen och Krysantemum.

För det tredje har jag arbetat väldigt annorlunda språkligt med ett mer prosaiskt språk. Mycket korta, ofullständiga meningar och så vidare. Nu ska jag säga att det nog är en del av någon slags normal skrivrytm för mig, men det fick ett något mer överdrivet uttryck. Sedan om det uppskattas eller icke är nog ett 50/50-case.

För det fjärde handlade det om att experimentera lite med konsekvent scenbeskrivning där jag ville se hur mycket bärande detaljer som behövs i olika rum för att dra runt handlingen och att hålla detaljerna konsekventa. För här gjorde jag inget arbete alls innan utan jag skrev alla miljöer i stunden. Det är nog i övrigt en av de största utmaningarna för alla som skriver långt. Att hålla ihop allt i alla scener.

För det femte handlade det om att försöka se till att undvika logiska fallgropar i handlingen.

Och, för det sjätte och sista, är själva grundtanken med texten egentligen poesi snarare än en berättelse. Där jag har lagt in små händelser, tankar och betydelsefulla detaljer som vävts in i handling och text.

Med allt det här sagt var det en bra träningsrunda som jag tror och hoppas ger lite uppslag även i det längre skrivandet. Och jag tror att det är en god idé att kasta in sådana här kortprojekt ibland för att slipa till stilen och våga ta ut svängarna lite. Se vad som bär, se vad som inte funkar. Och ha lite kul med text snarare än att sitta med ångest när det som borde skrivas inte kommer ut.

Avslutar med ett citat från poeten och författaren Charles Baudelaire:

Always be a poet, even in prose