När luften i mina lungor tog slut

Det finns gånger då det märkligt nog känns som om luften i lungorna tar slut. Märkligt så till vida att vi ju för det mesta är omgivna av luft. Men jag tänker nu inte främst på andningen heller. Jag tänker mer på de gånger då det känns som om orden bara inte hittar ut. Vissa gånger för att hjärnan sätter käppar i hjulet och det stockar sig. Där finns ju dock en logisk förklaring. Andra gånger, märkligt nog, bara för att det liksom inte kommer. Som om luften tagit slut. Inga ursäkter, inga förklaringar.

På samma sätt är det med de ord som ska ut på papper. Det kommer en tid när det är enkelt att hitta ursäkter. När det finns förklaringar till varför ingenting kommer. Och så finns det gånger då ursäkterna tar slut men orden ändå inte kommer. Som om lungorna fått slut på luft. Fast på papper.

Jag har definitivt löpt linan ut. Ursäkternas tidevarv har passerat och det finns egentligen både vilja och inspiration. Men ibland är det svårt att klättra över den osynliga muren. Ibland är det svårt att hitta de där borttappade orden. Ibland orkar man faktiskt inte ens leta – utan att veta varför man inte gör det.

En gång följde jag med min syster till ett medium. Man får tro vad man vill och sund skepsis är väl alltid på sin plats. Men jag tyckte i varje fall att det var roligt att han sade att jag hade någon figur som följde efter mig och gick och skrattade åt mig. För att jag är så fantastiskt duktig på att sätta käppar i hjulen för mig själv. För att jag bygger murar där inga finns.

Jag hoppas jag ger honom mindre anledning att skratta åt mig, en dag.