Det var inte igår eller ens dagen före det

Lä-läget är härmed avslutat. Eh, det händer väl alla som bloggar eller bara i allmänhet skriver. Ångan tar slut och lokets frustande avtar för en stund. Så också i mitt fall. Jag har varit uppe i en flytt och andra saker som tagit fokus så därav en månad med relativ skriv-inaktivitet.

Nu ljög jag. Jag har skrivit en del faktiskt – bara inte det jag skulle ha skrivit på. Jag har skrivit spaltmeter med poesi. Det är nämligen ungefär så här det ligger till:

Jag skrev för några månader sedan ett inlägg om det här med att det är farligt att skriva vid för starka känsloyttringar. Och då menar jag skriva som i att arbeta fram kapitel i en bok eller så. Bara därför att det lätt blir inkonsekvent. Den nuvarande känslan filtreras in för mycket i texten. Det har i alla fall varit fallet för mig.

Samtidigt är väl allt skrivande i någon mån en dagbok över det som sker. Om jag känner en viss sak händer det ju mer än ofta att det blir till något slags tema som hittar sin väg in i boken. Kanske i form av en dialograd där en karaktär ger uttryck för hur det känns att ha en dålig dag när det egentligen var jag som hade den. Eller något snarlikt.

Problemet är att jag har famlat i blindo ett tag. Inte vetat exakt vem eller vad jag är och vad jag vill. Och oskrivna blad i dagboken blir till oskrivna blad i andra sammanhang. Poesi är något slags undantag. Det är sinnets lek med sig själv, känner jag ibland. Ungefär som en hund som jagar sin egen svans. Men det är nyttigt, bra och på alla sätt en viktig del av processen med återfinnandet av rösten.

Jag är inte riktigt där. Det kommer nog bli mer publicerat av kortare slag. Tankar, poesi och så vidare. Men jag är vid liv igen, skrivmässigt. Framåt, uppåt, vidare!