En miljon träd som aldrig växt till himlen

Sverige susar förbi utanför bilfönstret. Jag älskar verkligen Norrland men det är bara intressant att se så många träd. Bilresan lämnar en del att önska. Ögonen söker sig in mellan glesa stammar i hopp om att se en björn. I bästa fall hittar de Bauersk vitmossa. Tankarna glider iväg. 

För ett år sedan satt jag här i bilen med en anteckningsbok i min hand. Ett möte med en intressant person hade återtänt min glöd. Mitt skrivande hade svävat runt mållöst en tid, som en tappad ballong i sommarvinden. För ett år sedan ändrades det. Jag började fundera över alla mina projekt. Vilket låg mig varmast om hjärtat? Vad skulle jag uthärda att lägga så mycket själ i? Min tjocka fantasy-bok blev det enda svaret.

Under hösten arbetade jag frenetiskt med att göra allt det runt-jobb som är genrens stora nackdel. Jag drog och slet i sinnet för att göra allting tillräckligt intressant, tillräckligt stort. Sedan under våren livskrångel. Poesi. Utlopp och ventiler. I denna härva mötte jag ett spöke. Och jag insåg förskräckt att jag för åtta år sedan med likartad frenesi tog mig an samma projekt. Samma fantasy-bok som lämnades blödande i en byrålåda.

Jag är glad att jag då inte hann i mål. För med handen på hjärtat är det arbete som jag presterat nu långt, långt bättre och grunden för något som jag kan bli stolt över är lagd. Nu hoppas jag bara att jag kan ta det i mål. Få det att skjuta iväg och bli vad det är menat att bli, inte bara ett projekt som kört fast. 

Vid vägens sida ser jag en miljon träd – men inte ett enda har växt långt nog för att nå himlen.