Non haec sine numine divum eveniunt

Solen går sakta ned över taken i väst

och jag minns att du är färgen orange

du är värmen vilande på sommarsten

men jag – jag är lila, jag är vinterns kyla

de visa säger att ingenting föds ur ingenting

och kanske har de rätt, tänker jag, alltid rätt

men du var ingenting för mig innan dess

en del av en ständigt ofångad svartvit dröm

tills du en natt fyllde min mun med en smak

en söt, somrig smak jag aldrig förut känt

mitt huvud med en tanke jag aldrig tänkt

vi såg ned från takens brant den natten

och väntade i långa timmar på vårt regn

men tegelpannorna ligger sorgset nakna

och stuprännan är fylld av lila fjädrar

du säger att stjärnskådarna alltid får rätt

trots att vi inte ser de brinnande kloten

en allt för orättvist dömande ordning

där du säger att de vilar bakom tunga moln

de som har gett dig värmens färg orange

men låtit mig, vid din sida, vara vinterns lila

Morgondimman lyfter bordets smulor

svältande hjärtan som ännu får hungra

och du lämnar mig som jag en gång var

en dyster spådom som når morgonens ljus

efter den dagen föll sommarregnet äntligen

och världen, orange, doftade plötsligt höst

men det var mitt regn, vatten att ensam bära

en stillsam musik gjord för att ensam höras

högt ovanför taken klär säkert molnen ännu

världen i sitt vita, mjuka, förlåtande silke

och höstens första luft den fyller lungor lila

och även fallna fåglar förtjänar himlen

de säger att vingar som flyger lär sig att älska

och vingar som inte bär – de lär sig rädsla

men natten faller alltid över alla fåglar lika