Syfte-rytm-tyngd-innebörd – eller hur jag nästan lustmördade min dator

Häromdagen gjorde jag någonting som är väldigt ovanligt för mig. Jag publicerade som bekant en dikt, vilket väl i sig inte är speciellt anmärkningsvärt. Däremot var min skrivprocess denna gång annorlunda och jag tänkte peta lite i de tankarna bara för att det är intressant att resonera kring det. Som vanligt börjar jag helt obegripligt på en annan plats. Men vi kommer fram, häng kvar.

Jag minns min tyvärr för tidigt bortgångna svensklärare från gymnasiet. Jag vet inte om hon i ärlighetens namn var sådär oerhört imponerad av mina texter. De var alltid alldeles för långa, spretiga. Jag ville för mycket och utrymmet var för begränsat. Men av det vi pysslade med ”back in the days” är det två saker som stannat kvar. Dels att hon alltid suckade och tyckte att jag skulle skriva böcker istället för noveller. Agreed. Det andra var kommentarer om att det märktes i mina texter att jag skrivit mycket poesi. När jag började läsa till journalist fick jag av min ”klassmentor” liknande kommentarer. Hon anmärkte att det var tydligt att jag arbetade mycket med mer litterära former av text.

Vi hoppar fram till nutiden. Häromnatten satt jag alltså sömnlös och med en stark skaparlust. Och allting som jag skrev var – ursäkta svenskan – ren skit. Jag ljuger inte. Det var verkligen dåligt. Jag visste vilken riktning jag ville att den publicerade dikten skulle ta men hade inte möjlighet att ta mig dit. Och här är vad som nu skiljer den dikten från de flesta andra jag skrivit.

Jag brukar nämligen gå i den berömda fällan att gå på inspirationens rus. Det funkar, absolut. Ett och annat alster kryper över fingrarna och in på den flämtande skärmen av bara farten. Men den tekniken lämnar också för stora oproduktiva luckor.

Tanken bakom den publicerade dikten baserades på en enda textrad som jag kommit på några dagar tidigare och då slarvigt skrivit ned på en bit papper. En lapp som sedan vilat tyst vid skrivbordets periferi. Sedan hände livet, behovet av att skriva kom och jag satte mig ned och försökte konstruera allting runtom denna enda textrad som nu tycktes märkligt passande.

Jag testade först med ett strikt mått. Samma antalet stavelser på varje rad. För få på varje rad, visade det sig. Kreativiteten ströps av löpsnaran jag kastat. Jag sparade de få tankar som tycktes bra – och hör och häpna – trots den totala bristen på inspiration fortsatte jag jobba med texten istället för att radera allt och skriva något annat.

Jag ändrade till långa rader, ett mer textliknande poetiskt omfång. Det kändes bara pretentiöst och högtravande. Texten klickade inte, ordvalen blev fel. Samma visa igen. Här började frustrationen komma fram. Jag övervägde att inte bara ritualslakta skrivprogrammet utan att också dissekera väl utvalda delar av tangentbordet. Men jag tog mig samman (tack pappa för mitt norrländska temperament!).

Jag testade ännu en radlängd. Denna gång var det nästan rätt, bara ungefär två ord för långt. Det gjorde att jag i vissa meningar fick en fin rytm medan andra lät styltiga då jag fick fylla ut dem med onödiga extra-ord. Men nu hade jag tillräckligt med sparade formuleringar, en röd tråd och en struktur. En sista ändring av radmåttet, stramare, kortare. Plötsligt skrev den sig själv. Inspirationen infann sig, påtvingad av hårt arbete.

Det här är så klart inte speciellt märkligt eller ovanligt. Alla där ute som arbetar med längre texter vet att de är så man måste jobba. Och så jobbar givetvis jag också med mina bokprojekt, däremot inte med kortare texter av detta slag. Oftast.

Och så tänkte jag då binda ihop säcken. Varför denna besynnerligt löshängande historia från min skoltid i början av texten?

Jag tror att mitt skrivande alltid har varit väldigt präglat av att jag arbetar mycket med poesi. Det är i någon mån min stil, min ”röst”. Jag arbetar omedvetet i huvudet ofta efter modellen syfte-rytm-tyngd-innebörd.

Syftet måste givetvis få definiera meningens natur och kommer således först – vad vill meningen säga? Utan syfte kan den lika gärna strykas.

Efter det följer rytmen. Är orden långa, korta? Hur lång är meningen i förhållande till andra? Vilket tempo måste den ha för att effektivt berätta det den ska berätta och förmedla det jag vill få läsaren att känna?

Efter det kommer tyngden. Det är svårt och något flummigt att förklara. Men ord har en tyngd. Den hörs ofta om man läser högt för sig själv. Vissa ord är mjuka, lätta, andra är trubbiga och kantiga. Som pusselbitar passar de därför olika bra ihop med varandra. Att bara skriva en mening med runda, mjuka ord ger en helt annan känsla än de ”riviga”.

Sist men inte minst kommer innebörden. Är meningen tydlig nog, säger orden vad jag i huvudet tänkt mig? Där handlar det om att självkritiskt gå igenom varje mening på jakten efter detta.

När jag funderar över mitt poesiskrivande inser jag hur mycket det har hjälpt mig med att hitta min skönlitterära röst och också min journalistiska. När jag började tänka på denna för mig ovanliga arbetsordning som utspelade sig häromnatten insåg jag saker om mitt skrivande som jag inte ofta resonerat kring tidigare. Alla dessa processer sker automatiskt i huvudet under skrivandets gång men det är kul att ibland stanna upp och resonera.

Ett enormt stort tack är jag skyldig de människor som genom åren kommenterat min stil. Det har hjälp mig att hitta en röst som är min.