They just keep marching in…

Triggervarning: Lyxproblem. Nu pratar jag inte om helgonen i den trallvänliga sången. Nej, det handlar om idéer.

En gång i världen (okej, nu låter jag svingammal vilket ju knappast är fallet) satt jag och klurade. Och klurade. Och klurade. Jag arbetade vid tidpunkten på en industri. Det metodiska arbetet var allt som oftast en serie upprepningar medan arbetstimmarna kröp fram. Det gav med andra ord mycket tid för eftertanke. Det tråkiga var att vid tidpunkten var jag därför oerhört sugen på att skriva när jag kom hem. Men alla idéer som jag lyckades komma på visade sig för platta, tråkiga eller krystade.

Jag tror att jag refuserade 52 idéer innan jag från ingenstans en dag fick en ”snilleblixt” till en roman. Eller ja, en idé som bar i alla fall. Den idén tror jag fortfarande väldigt mycket på men jag har inte arbetat aktivt med den på säkert åtta år. För därefter kom det en lång rad av tankar som blev idéer. Skräck, fantasy, mer jordnära halv-sci fi, historiska romaner etcetera. Listan är lika lång som brokig. För två veckor sedan stod jag och diskade och plötsligt föll en idé ned från ingenstans. Det var idén som liksom band ihop handlingen i en lite halvdyster levnadsbetraktelse som jag jobbat på i huvudet ett tag.

Och idag fick jag en helt ny idé återigen, till en helt ny bok. Nu är jag medveten om att det här är ett lyxproblem. Problemet är att det stör min skrivrytm lite. Även när jag inte aktivt skriver knådar jag ju idéerna i huvudet men jag knådar alltid en åt gången. Och som bekant är det mitt fantasy-epos som av olika anledningar ställt sig först i kön och som därmed kommer att kräva min energi, kraft och tankemöda under lång tid framöver.

Jag skriver ned alla idéer och sparar dem, det är det positiva. Problemet är att man ibland blir så sugen på att hoppa på och jobba med just den senaste idén och med den inställningen kommer ju ingenting någonsin att bli färdigt.