Schrödingers natt

Han var, i någon mån, beständig, solid, en enda

målad med svart tusch och grova konturer

under en annars oförsonlig lyktas sken

skriven på en gulnad sida i slarvig stil

såg han sig själv tydligare än förut

tills det bultade hårt och taktfast på dörren

– natten gjorde sin sedan länge väntade entré

alltid förutsägbar till sin natur, aldrig pålitlig

en kall älskarinna fylld av tystnad och mörker

en svartsjuk romans fylld av själviskt dunkel

natten tolererade inget ljus, ingen sikt

allt som dagen med fast hand målat i färg

rev den i stycken och viskade ohörbart

allt som dagen värmt kramade den kyla i

och i sitt mjuka täcke kvävde natten allt

ett vilande gult papper fyllt av svarta streck

blev en flämtande låga i livlöst rum

och precis som Schrödingers katt vilade han

med ett öga öppet väntandes på morgonen

och med armen klamrad hårt runt hennes sida

i det förutom drömmar tomma rummet

passerade en stund då han samtidigt fanns

– och ändå inte