Igår satte jag mig äntligen ned och gjorde det jag inte klarat av på några månader. Månader fyllda av livet och självömkan. I den ordningen, tyvärr. Men igår skrev jag. Mycket och nödvändigt. Därav detta inlägg. Eller som romarna sade; hinc illae lacrimae – härav dessa tårar. Så det är väl dags att uppdatera om vad som händer på den här fronten. Min episka Fantasy-serie. Mitt Magnum Opus. En dröm jag inte klarat att göra verklighet av.
För åtta år sedan började jag snida på idén. Jag hade faktiskt skrivit en fantasybok innan det. Till stora delar barnslig, oplanerad, ostrukturerad, rörig. Men jag gjorde det. Nej, jag kom aldrig så långt att jag skickade in den någonstans (tack och lov!). Men den fanns. En nyttig läropenning runt i princip allt som går att göra fel.
För åtta år sedan började jag som sagt snida på en tanke. Jag såg framför mig en stor stad i ett stort rike – och ett Gyllene tak i den staden. Jag befolkade det huset med människor och ritade världen med en penna. Fyra huvudpersoner föddes snabbt. Världen växte. Skogar virvlade upp ur jorden, bergen kröktes till kedjor och floderna skar djupa ärr i landskapet.
Världen fick en historia, platserna fick olika karaktär, klimat, kulturer. Men jag var otålig. Och okunnig. Jag kastade mig in i att skriva tio kapitel. Strukturen var skev, karaktärerna ytliga, världen tillräckligt tät för att täcka det uppenbara. But what you saw was what you got. Åtta år. Sedan inträffade livet. Då som nu. Idén havererade. Inte för att den var dålig, men för att utförandet var det. Det blev som det blev. Jag skrev mycket annat under åren som gick. Kortare grejer, längre grejer. Arbetade med journalistik, marknadsföring. Levde.
Förra året satte jag mig ned och gick igenom alla mina idéer, alla pågående projekt. Jag hade träffat en vän som inspirerade mig att ta tag i allt. Och jag inspirerades av personer som redan gjort det, som kommit mycket längre än vad jag gjort. Av alla mina idéer var det den här som jag brann för att jobba med. Sagt och gjort. Jag dammade av allting. Jag gjorde ordentliga kartor, jag utökade historia, skrev ned detaljer om varenda plats. Jag gjorde ett ordentligt fotjobb. Plöjde ner mängder av timmar i att forska, utforska och bygga ut.
Men när tar det jobbet slut och när tar nästa vid? Ibland känns jag fortfarande naivt okunnig. Jag uppfinner hjul varje dag. Hur organiserar man sådana mängder fakta och information? Senast igår hittade jag ett tarvligt faktafel som smugit sig in. Varje karaktär har sin historia, varje plats likaså. Allting måste vävas samman. Inga trådar får lämnas lösa.
Nu står jag på en stabil plattform. Jag har flera hundra sidor bakgrund. Ändå behövs det fortfarande puts, utbyggnad, fler tankar ska få vingar. Jag har säkert 50 karaktärer klara. Men alla är inte tillräckligt mejslade. Och jag har min synopsis på hela den första boken, kapitel för kapitel. Jag har strukturen för de efterkommande tre. Jag vet till och med hur det mesta slutar.
Det är skrämmande, att skriva. Skrämmande att se sina egna brister. Jag vet att jag har ett språk som fungerar – men i ärlighetens namn är det en liten del av en bok. Liten men nödvändig. Men allt annat då? Man behöver veta var arbetet ska börja, var arbetet ska sluta. Hur känslor byggs utan att det blir löjligt. Hur karaktärer föds och hur de ska ”spelas” så att de får ett eget liv. Hur tiden ska struktureras för att skrivandet ska hinnas med.
Jag är i någon mån tillbaka på ruta ett. Jag bygger fortfarande klart sockeln på vilken den kolossala textmängden ska stå. Men denna gång känns den hållbar. Kanske tillräckligt, kanske inte. Det här är mitt första försök på något så stort, tungt. Alla ägg i samma korg. Mängder av nedplöjda timmar och åtta års tankar. Och det ges bara en chans. Med varje beslut dör ett helt universum och ett annat föds.
Författaren är alltid ensam med tystnaden och på samma gång ensam med tusen röster som skriker inifrån den oskrivna bokens sidor. Ibland tänker jag att det här var ett ruggigt korkat beslut. Att ge mig på ett verk som kräver så oerhört mycket timmar, tid och tanke. Jag har fortfarande massvis av brister som författare. Men jag uppfinner hjul varje dag. Och ofta snurrar de.
Berättande 
Det var en synnerligen maffig men väldigt intressant reflektion!
GillaGilla
Synnerligen maffigt, haha. Ibland snurrar mycket tankar runt och vill ut på samma gång 🙂
GillaGillad av 1 person
Det är därför jag gillar att följa andra…man känner sig plötsligt helt normal 😀
GillaGillad av 1 person
Ramlade in här för första gången idag, till ett fint inlägg som beskriver ungefär det som jag också går igenom med mitt romanprojekt. Skriver på en dystopisk trilogi, skickade in den där skitdåliga första versionen av del ett (skammen över det!) till förlag, och har ägnat senaste året åt att göra om och göra rätt. Har skickat in igen, känner att jag använder tid jag inte har, men försöker någonstans att se detta som en utbildning. Att jag utvecklas och är bättre rustad att skriva nu. Ser fram emot att följa dina framsteg! Och jag tror att stora saker kan hända när man letar sina egna brister, och hittar dem.
GillaGilla
Hej Annika! Och vad skoj att du hittat hit! Jag har nu tjuvkikat lite på vad du pysslar med på din blogg också; får säga detsamma. Ska bli skoj att följa dina framsteg i den dystopiska världen.
Jag har lite samma känsla med fantasy som du har med dystopier. Nu finns ju i och för sig några starka namn för vuxna, Game of Thrones inte minst, men tyvärr sitter fantasy fortfarande fast i ungdomsfacket. Vilket är synd.
Jag tror som du att skrivandet är utbildningstid. Även om det ibland är frustrerande när det finns så mycket vilja. Men som du säger, hittar man de egna bristerna blir det bättre. Det är en tröst i varje fall 🙂
GillaGilla
Jag har förhoppningar om att de där starka namnen kan bana väg för oss andra, att genrelitteratur skriven för vuxna får lite högre status. Det behöver ju inte per automatik innebära sämre litterära kvaliteter, detta att man skriver om sådant som kanske anses som lite mindre seriöst (inte för att jag gör anspråk på litterära kvaliteter i min text 😄 )
GillaGilla
Ja eller hur. Och vi krattar ju vägen åt varandra också antar jag 🙂
Det stör mig dock lite att det fortfarande ses som mindre seriösa genres att jobba i
GillaGilla
Hej, det är så mycket jag känner igen i det du beskriver. Dina inlägg är kloka och så oerhört bra formulerade. Jag är helt säker på att du kommer lyckas med att få klart din berättelse och även flera. Det fanns en klok människa (minns tyvärr inte vem) som sade ”Great things take time”… Det brukar jag hålla fast vid och tänka på när åren går, livet kommer emellan och alla de där orden pockar på…
GillaGilla
Som alltid, tack för kloka ord 🙂 Ja, saker tar absolut sin tid. Det är så frustrerande att det är så bara. Trots att pappa gett av sitt norrländska lugn känner jag mig ganska otålig när det gäller det här.
GillaGilla
Vilket fint och intressant inlägg. Jag tycker att det låter som om du har kommit långt fastän du kanske i ren frustration över det du inte vet och inte kan ännu glömmer det. Men du jobbar på det och du tar ditt skrivande på allvar – vilket inte alla gör men som jag tror är ett måste.
P.S. Du har ju inte precis börjat med en novell. Utan ett jättebygge. Tror inte många etablerade författare skulle klara det så väldigt snabbt och enkelt heller.
GillaGilla
Tack så mycket för de uppmuntrande orden! 🙂 Det känns både som att jag kommit långt och inte.
Och nej, det är ju som du säger. Det är väl en uppgift som tar sin tid. Även om jag nog tänkt mig att det skulle ha varit färdigt lite fortare än såhär 😉
GillaGillad av 1 person
Som vanligt välformulerat och insiktsfullt, med insikt kommer man långt.
Om jag ska ge några tankar på vägen – utifrån mitt perspektiv – så undrar jag när du är klar med förarbetet? Alltså när du vet att du är klar? Risken med ett så grundligt förarbete kan ju vara att det blir något att gömma sig i när rädslan/osäkerheten är för stor för att ta sig an själva skrivandet, tänker jag.
Är mitt inne i en tankeprocess kring mitt manus där jag ställt allt på ända! Anledningen är att jag insett att jag skriver något som jag sällan själv läser, dras till spänningsromaner snarare än relationsromaner. Och jag har hittat ett sätt att vrida om mitt manus, ganska smidigt… Men har jag dessa tankar för att jag är rädd att gå framåt eller för att de faktiskt måste få utrymme. Det tål att tänkas på för oss båda tror jag.
Och på tal om livet och självömkan, vem fasen ska tycka synd om oss om inte vi själva gör det? Det tog mig typ två år att inse att JA, jag får vara ledsen för saker som hänt mig, det är okej. Tidigare har jag bara kunnat vara ledsen för andras skull och så kan man för fasen inte leva sitt liv. Ut med känslorna bara!
GillaGilla
Tusen tack för att du tar dig sådan tid att kommentera och vara ett stöd 🙂
Du sätter fingret på ett absolut problem. När är förarbetet klart? Hur mycket behövs? Vad är tillräckligt och vad är bara ”överjobb”? Enormt svårt att säga. Jag har ju aldrig testat något liknande projekt heller. Det finns givetvis någon form av gräns som måste dras, men jag ber att få återkomma i den frågan 😉
Spännande att du lagt om kursen så radikalt – och att det fungerar att ändra och vrida. Tråkigt om man behöver börja om från start, tänker jag. Jag ska klura på det du säger om det där med rädsla. Min rädsla är nog främst, tror jag, att det inte är tillräckligt. Det som jag skapat. Att det hela tiden behövs mer.
Och jag jobbar på det där med känslorna. Jag tror speciellt vi killar har problem på den fronten. Vi ska ju vara så tuffa och hårda hela tiden. Egentligen är vi alla väldigt blödiga. I varje fall jag. Höll nästan på att fälla tårar när jag såg ”Big fish” häromdagen. Bra film förvisso. Men jag tror att det är ett nödvändigt recept för att lyckas som författare. Ja, inte att gråta till Big fish kanske. Men att ha kontakt med känslolivet.
GillaGillad av 1 person
Det är verkligen så lite så, bara fint att kunna räcka en virtuell hand ibland. Vi behöver alla en sådan från tid till annan.
Ett bra förarbete sparar mycket tid, så är det, om man inte har en särskild fallenhet för att skriva rakt upp och ner. I din genre tror jag det är få som klarar av det.
När förarbetet är klart? Jag skulle gissa att du vet det först den dag du sätter dig och skriver… Blir roligt att följa när du tar dig vidare och börjar.
Kan du Excel förresten? De databaser man kan skapa är funktionsdugliga även för att katalogisera komplicerade skönlitterära projekt, låter som dina karaktärer kan behöva bo i en katalog 😉
Ja, jag är väldigt glad att jag kan använda manuset jag redan håller på att jobba om. Har ett till som jag tänkte ge mig på sedan, men det är långt bort ännu. Anledningen till att jag kommer att göra så är dels att det saknas energi att starta något nytt projekt – dels tror jag inte att det skulle göra någon skillnad. Jag måste göra ett gediget jobb nu och för att åstadkomma det kan jag lika gärna återanvända sådant jag redan skrivit, för idéerna som sådana är det inget fel på. Bara exekutionen och den kan man alltid slipa på.
Känslor är ju ganska bra att både ha, ge uttryck för och sedan använda på papper. Men det kan krävas övning, jag får öva på att faktiskt känna att jag har rätt till mina känslor. Själv tittar jag på ”Bara en dag” och ”Bara en natt” med Julie Delphy och Ethan Hawke. Har sett dem filmerna säkert 50 gånger och grinar som en vattenkvarn varje gång. Sista filmen som kommit i den serien har dock inte samma effekt, men jag berättar inte varför utifall du inte sett dem. 😀
GillaGillad av 1 person
Jo men så är det. Bra förarbete spar tid och gör storyn genuin. Men den får ju inte heller äta upp den. Jag tror säkert att det är sådant man lär sig med tiden. Detta är ju dessutom förarbete inför fyra böcker så det tar ju lite extra då också 🙂
Jag kan lite Excel men mindre än jag önskat. Jag använder det en del till tidslinjer och sådant. Men mycket sparar jag i vanliga word-dokumen. Hur jobbar du med din info? Och hur mycket text om karaktärer etc producerar du inför dina verk?
Ja känslor är alltid en balansgång, både i livet och skrivet. Det är ju inte alltid de ter sig helt logiska ens i det verkliga livet. Än mindre i skriftform. I det sistnämnda har man väl tyvärr större krav på logik 😉
Får kolla in filmerna. Känner inte till dem. Andra gråttips är ju Edward Scissorhands och Disneys Up
GillaGillad av 1 person
Håller med om att balansen mellan förarbete och produktion säkert sätter sig med tiden. Och har du gjort förarbetet för hela fyra böcker så har du ju det du gör fram till pensionen 😉
Jag jobbar inte alls mycket med bakgrund innan jag börjar skriva. Gör outline kapitel för kapitel, och nu har jag brutit upp den förra och skapat en ny. Tvingades byta yrke på huvudpersonen för att göra henne mer empatisk. Hörde på Ninni Schulmans & Caroline Erikssons podd ”Skriv en bestseller – eller en annan bok” i går och då pratade Ninni om att hon kämpar med en karaktär som när hon bytte namn på honom föll på plats. Så lite där är jag nu. Ny outline och nya kapitel samt en del omstrukturering.
Haha, logiska känslor! Låt dem fara fritt säger jag, som gjort känsloanalys till ett vetenskapligt ämne där allt kan förklaras och rationaliseras bort med logik. Inget bra sätt! 😄
Grina till Edward Scissorhands?! Det har jag aldrig hört förut, men allt som kan grinas till är bra 👍🏻
GillaGilla