I åtta år har jag försökt uppfinna hjulet

Igår satte jag mig äntligen ned och gjorde det jag inte klarat av på några månader. Månader fyllda av livet och självömkan. I den ordningen, tyvärr. Men igår skrev jag. Mycket och nödvändigt. Därav detta inlägg. Eller som romarna sade; hinc illae lacrimae – härav dessa tårar. Så det är väl dags att uppdatera om vad som händer på den här fronten. Min episka Fantasy-serie. Mitt Magnum Opus. En dröm jag inte klarat att göra verklighet av.

För åtta år sedan började jag snida på idén. Jag hade faktiskt skrivit en fantasybok innan det. Till stora delar barnslig, oplanerad, ostrukturerad, rörig. Men jag gjorde det. Nej, jag kom aldrig så långt att jag skickade in den någonstans (tack och lov!). Men den fanns. En nyttig läropenning runt i princip allt som går att göra fel.

För åtta år sedan började jag som sagt snida på en tanke. Jag såg framför mig en stor stad i ett stort rike – och ett Gyllene tak i den staden. Jag befolkade det huset med människor och ritade världen med en penna. Fyra huvudpersoner föddes snabbt. Världen växte. Skogar virvlade upp ur jorden, bergen kröktes till kedjor och floderna skar djupa ärr i landskapet.

Världen fick en historia, platserna fick olika karaktär, klimat, kulturer. Men jag var otålig. Och okunnig. Jag kastade mig in i att skriva tio kapitel. Strukturen var skev, karaktärerna ytliga, världen tillräckligt tät för att täcka det uppenbara. But what you saw was what you got. Åtta år. Sedan inträffade livet. Då som nu. Idén havererade. Inte för att den var dålig, men för att utförandet var det. Det blev som det blev. Jag skrev mycket annat under åren som gick. Kortare grejer, längre grejer. Arbetade med journalistik, marknadsföring. Levde.

Förra året satte jag mig ned och gick igenom alla mina idéer, alla pågående projekt. Jag hade träffat en vän som inspirerade mig att ta tag i allt. Och jag inspirerades av personer som redan gjort det, som kommit mycket längre än vad jag gjort. Av alla mina idéer var det den här som jag brann för att jobba med. Sagt och gjort. Jag dammade av allting. Jag gjorde ordentliga kartor, jag utökade historia, skrev ned detaljer om varenda plats. Jag gjorde ett ordentligt fotjobb. Plöjde ner mängder av timmar i att forska, utforska och bygga ut.

Men när tar det jobbet slut och när tar nästa vid? Ibland känns jag fortfarande naivt okunnig. Jag uppfinner hjul varje dag. Hur organiserar man sådana mängder fakta och information? Senast igår hittade jag ett tarvligt faktafel som smugit sig in. Varje karaktär har sin historia, varje plats likaså. Allting måste vävas samman. Inga trådar får lämnas lösa.

Nu står jag på en stabil plattform. Jag har flera hundra sidor bakgrund. Ändå behövs det fortfarande puts, utbyggnad, fler tankar ska få vingar. Jag har säkert 50 karaktärer klara. Men alla är inte tillräckligt mejslade. Och jag har min synopsis på hela den första boken, kapitel för kapitel. Jag har strukturen för de efterkommande tre. Jag vet till och med hur det mesta slutar.

Det är skrämmande, att skriva. Skrämmande att se sina egna brister. Jag vet att jag har ett språk som fungerar – men i ärlighetens namn är det en liten del av en bok. Liten men nödvändig. Men allt annat då? Man behöver veta var arbetet ska börja, var arbetet ska sluta. Hur känslor byggs utan att det blir löjligt. Hur karaktärer föds och hur de ska ”spelas” så att de får ett eget liv. Hur tiden ska struktureras för att skrivandet ska hinnas med.

Jag är i någon mån tillbaka på ruta ett. Jag bygger fortfarande klart sockeln på vilken den kolossala textmängden ska stå. Men denna gång känns den hållbar. Kanske tillräckligt, kanske inte. Det här är mitt första försök på något så stort, tungt. Alla ägg i samma korg. Mängder av nedplöjda timmar och åtta års tankar. Och det ges bara en chans. Med varje beslut dör ett helt universum och ett annat föds.

Författaren är alltid ensam med tystnaden och på samma gång ensam med tusen röster som skriker inifrån den oskrivna bokens sidor. Ibland tänker jag att det här var ett ruggigt korkat beslut. Att ge mig på ett verk som kräver så oerhört mycket timmar, tid och tanke. Jag har fortfarande massvis av brister som författare. Men jag uppfinner hjul varje dag. Och ofta snurrar de.