Att skriva är ett löfte. Jag har saxat dessa tankar och kan inte ta äran för dem. Men jag håller med. Att skriva är ett löfte. Det är ett löfte om att ta med läsaren på en upplevelse, en resa. Läsaren förväntar sig vissa saker av dig som författare. Läsaren förväntar sig att du uppfyller din del av avtalet. Att du håller dina löften.
I fallet med fantasy handlar löftet ofta om att du ska få följa med på resan som faktiskt räddar världen. Varje karaktär kommer med sina löften. Löften om kärlek, om utveckling eller om att ta sig från ondskans klor. En deckare har sina löften. Att ge läsaren en spännande upplevelse. Att få följa med och gissa vad som ska hända. Och ett löfte om att också bli överraskad.
Alla genrer har sina löften och som författare måste vi förhålla oss till alla löften vi ger ut. Jag sitter och funderar nu. Jag försöker vara metodisk och leva i nuet. Min fantasy-serie ska ha fyra stycken böcker. Och jag är på bok ett. Ingen mening med att börja jäkta således? Men då kom jag att tänka på detta. I bok ett är jag sugen på att göra ett löfte om en av mina huvudpersoner. Det är ett subtilt löfte. En hint om saker som kommer att ske. Det kommer leda fram till en tvist i slutet som är oväntad.
Men detta löfte behöver jag börja bygga in redan i bok ett. Tänk om jag sedan ångrar mig? Löfte är läskiga. För när vi väl lovat våra läsare något får vi inte göra dem besvikna.
Berättande 
Att lova är att leva och att leva är att lova. När jag kysser sambon hejdå på morgonen är det ett löfte om att vi ses i kväll, när jag stannar upp och tittar på soluppgången är det ett löfte om att jag ska leva även i dag.
Klart du ska våga lova saker i ditt manus! Du verkar ha en så tydlig plan för var du ska, det minskar risken… Å andra sidan, vad är det för fel med att ta en risk? Det betyder ju utveckling!
Om jag hade vetat att jag skulle skriva om nuvarande manus så totalt – flera gånger – hade jag aldrig ens vågat börja på det. Om jag inte skrivit det som det var i version ett hade jag inte varit där jag är (och trivs) nu.
Att be om någons tid och uppmärksamhet, som författare gör, förpliktigar. Det håller jag med om. Där tänker jag att saker som omslag och baksidestexter har ett stort ansvar att lova det som faktiskt kan levereras. Tills dess knattrar jag på hej vilt och efter bästa förmåga, än så länge skriver jag bara för mig själv och så får det vara till testläsarna på sikt kopplas in 😊
Det är många (!) böcker, hur ser tidsplanen ut?
GillaGilla
Som vanligt säger du tänkvärda saker. Och jo, vi ger ju löften hela tiden. men jag tror på sätt och vis att just böcker är lite speciellt för att vi ber ofta främmande människor att tillbringa så mycket tid med våra skapelser.
Och ja, risker behöver man ju också ta som författare. Risken är bara att det där kan ändras mycket under resan. och ingen vill ju släpa med sig ”dåliga” idéer. Det tycker jag är lite läskigt. Finns det några val du gjort i din nuvarande bok du jobbar med som du ångrar?
GillaGillad av 1 person
Det enda vi kan göra är att skapa historier vi är stolta över, tänker jag, om de sedan gör någon besviken så har vi gjort så gott vi kunnat och mer kan man inte begära. Själv blir jag sällan rent besviken som läsare, alltid finns det något i berättelsen jag kan ta med mig.
Jag börjar äntligen mejsla ut en historia som på sikt kan bli något jag är stolt över. Saker jag ångrat i mitt skrivliv är att jag inte redigerat och jobbat om manus i den utsträckning som krävts. Finns det något du ångrar?
GillaGilla
Jag ångrar att ja tidvis varit så oproduktiv. samtidigt har jag aldrig varit bättre på att skriva än idag och många bra idéer hade kanske slösats bort med min tidigare oförmåga att skapa något bra av dem. Men nej, jag ångrar inte så mycket annars. det är en läroresa. Det kommer nog vid senare tillfälle 😉 Skönt att du mejslat färdigt snart i alla fall. Hur inleder du din bok? har du en stark första mening?
GillaGillad av 1 person
Som vi konstaterat, livet kommer emellan. I hela mitt skrivliv har jag varit väldigt produktiv under tuffa perioder av förluster och uppbrott, sedan haft lugnare år där yrkeskarriären kommit först. På senare år har det stabiliserats.
Jag tycker år och erfarenhet gör skillnad: jag har upplevt mer, läst mer, hunnit tänka mer, inse mer. Det är jag glad för. Precis som du konstaterar så tror jag inte du förlorat något på att inte producera i tider när det kanske funnits annat att prioritera. Det finns en tid, en plats i livet, och då kommer det som ska ut.
Har vad jag tycker är ett starkt första stycke, men jag har funderat jättemycket på första meningen. Kommer nog jobba lite mer på den vad det lider, just nu försöker jag mest komma framåt, knyta ihop trådar, planteringar o.s.v.
Hur kommer du att jobba när du börjar skriva? Blir det intensivt oreflekterade skrivande av råmanus och sedan redigering – eller gör du varje kapitel mer eller mindre färdigt?
GillaGilla
Jag är exakt lika som du med det där. Tunga grejer sporrar mig ofta mycket mer än lyckliga. Jäkligt märkligt egentligen. Men precis som du beskriver det är allting en resa av erfarenhet. Det är kul att man växer även under de tider då produktiviteten sjunker.
Vad är din tanke med första meningen? Vad vill du uppnå? Handling? Beskrivning?
Jag tror att jag kommer att jobba ganska så tight med att få klart varje kapitel. Det är såna här grejer som är så luriga när man inte har så bred erfarenhet. Man får chansa lite på vad som passar för ens egen författarjag. Hur jobbar du? 🙂
GillaGillad av 1 person
Jag tror det för min del har blivit en flykt in i skrivandet, jag kan leva i den lilla världen en stund och även känna att jag har nytta av det jobbiga jag går igenom. Exempelvis ger ju känslan av smärta i olika former en ökad förståelse både för sig själv och andra. Att sedan kunde överföra det på papper blir helt enkelt lättare. Tycker jag. Det finns inte en enda sak jag gått igenom som jag inte kunnat ta med mig något bra ifrån som jag sedan kunnat använda i skrivandet.
Tanken med första meningen är att fånga läsaren. Så i stort sett att formulera en fråga utan att det är en fråga, få läsaren att tänka ”varför?”.
Det tar längre tid än man tror att skriva, det är min erfarenhet. Och att det måste få vara okej att inte ”hålla schema” alla gånger. Vi ska leva också.
Jag jobbar systematiskt rent strukturellt, men tillåter mig själv uppehåll och pauser när jag behöver. Jag jagar inte ordantal per vecka eller något sådant.
Varför tänker du att det blir tight om tid med varje kapitel? Hur ser tidsplanen ut?
GillaGilla
Jag håller helt med. Det är en ofta väldigt skön flykt. Och ett annat sätt att bearbeta saker än att sitta och mala dem i huvudet 🙂
Ja det är helt galet vilken tid allting tar. Jag var så himla optimistisk med tiden förut. På den fronten har jag då ändrat inställning! 🙂
Jag vet inte om det är tight rent tidsmässigt, men det känns lite som att varje kapitel måste bli ”tight” för att jag ska kunna bygga vidare storyn hela tiden. Vi får se var det där landar dock. Säkert mycket omskrivningar oavsett vid senare tillfälle. Tidsplanen är svår att lägga tycker jag. Just nu obefintlig. Men jag hoppas snart vara igång med själva hårdskrivandet. Håller på att planera handling lite mer konkret i bok två och tre just nu bara 🙂 Din då?
GillaGillad av 1 person
Ja, allt tar så mycket längre tid än man tror. Jag har lagt ner ungefär fem år per manus, parallellt med jobb och karriär. Men med bättre struktur går det snabbare för mig, det senaste tog ett år att skriva och kan tänka mig att det behöver ett års redigering också.
Men först ska det omjobbade bli klart, där har jag ingen tidstanke alls, det får ta den tid det tar. Just nu är processen alldeles för härlig för att stressa igenom.
Under de månader vi haft kontakt tycker jag du verkar ha kommit långt med skrivandet, samtidigt som livet pågått. Jag brukar försökt tänka på allt jag gjort också, inte bara på det som återstår. Det tycker jag underlättar.
GillaGilla
Ja men det är ju som du säger. man får tänka på saker ur rätt ljus, helt klart 🙂 Ibland undrar jag hur Stephen King hinner med så mycket. Nåja, ett år att skriva låter ändå ganska snabbt tycker jag!
GillaGillad av 1 person
Vi håller oss till de som är mänskliga, tycker jag. Stephen King är utomjordisk 😄
GillaGillad av 1 person
True – man känner ofta av ett stort ansvar när man skriver. Lycka till! 🙂
GillaGilla
Tack tack! Hur går det själv med skrivandet?
GillaGilla
Jag jobbar själv lite på en bok 🙂 får se vart det leder!
GillaGilla
Vilken genre håller du dig i? 🙂
GillaGilla
Hm vad ska man säga, skönlitteratur, ung vuxen typ 🙂 och du skriver fantasy?
GillaGilla
Blir det av biografisk karaktär eller är det något helt annat? Jag skriver fantasy, skräck och sagor. Har väl lite mer äventyrsriktade grejer också, Men jag gillar ”det övernaturliga” 🙂
GillaGillad av 1 person
Det blir inspirerat av egna upplevelser fast med nya karaktärer 🙂 härligt!
GillaGilla
Visst är det så! Och jag kan förstå att planeringen med alla dess löften blir ännu mer otymplig att jobba med när man som du skriver en hel serie. Manuset jag jobbar med kommer inte att hänga ihop med något annat, och jag tänker att jag ”helt enkelt” (ehrm…) får redigera och redigera tills det sitter. Och när det gäller just förväntningar och löften som infriats eller inte infriats, får ju också de eventuella testläsarna en viktig roll tänker jag. Vad förväntar de sig? Vad tror de ska hända, hur reagerar de på vändningar etc?
Lycka till med skrivandet!
GillaGilla
Hej och tack för kommentaren! 🙂 Ja det är himla svårt det där. Jag tror också att ett problem är att ibland ger man nog ut löften som man inte ens tänker på att de ges ut. och så står läsaren där snopen i slutet och funderar över en viss grej som han eller hon tyckte glömdes bort. Men som du säger, testläsaren blir här helt avgörande. vad exakt är det du skriver på för något? 🙂
GillaGilla
Ja, det är mycket att försöka hålla koll på helt klart – samtidigt som man försöker låta kreativiteten flöda – en inte alltid enkel avvägning! 🙂 Jag skriver på en regelrätt chicklit – tror jag. Har inte utarbetat nån bra pitch än, men i korta drag handlar det om Clara, läraren som en dag får nog, övermannas av viljan att skita i allt och – ja, ringer sig sjuk. Och så en massa relationer på det, förstås. haha. Har du skrivit något mer om vad dina manus handlar om?
GillaGilla
Oj, varje måndag känner jag lite som Clara 😉 Nej, men skämt åsido, spännande! Lite ovanligt genre. Tror inte jag pratat med någon som skriver just sånt. Vad är den största utmaningen i den genren? Där ger man väl läsaren tonvis med löften tänker jag?
Nej, jag har varit ganska hemlighetsfull. Men jag ska få ned det i någon text 🙂
GillaGilla
Ja, jag gissar att det är en känsla som många kan relatera till. 🙂 Och jo, visst finns det löften som förknippas med genren. Läsaren förväntar sig nog ofta lättsam avkoppling, lite humor, lite kärlek med trassel och gärna ett hyfsat lyckligt slut. 🙂 Bra fråga, vad som är utmaningen i just den genren… jag vet inte. Att undvika klichéer kanske?
GillaGilla
Jag förstår precis vad du menar! Just nu funderar jag så himla mycket på svårigheten med att skriva en serie. Just det där att fast jag bara skriver en bok, så är det som att jag samtidigt skriver minst fyra till, och dessutom hela den övergripande historien som sträcker sig över allihop. Det är inte lätt, och jag tror ändå att man behöver ha ganska klart för sig vissa saker redan i första boken. Själv älskar jag verkligen när det finns löften i en första bok som infrias flera böcker senare i samma serie, det ger en så underbar känsla av sammanhang och mening, att ingenting är lämnat åt slumpen. Är det stor risk att du ångrar dig om ditt lilla löfte, tror du? Om det känns tveksamt skulle jag nog försöka gestalta löftet på ett sådant sätt att det kan få två olika utgångar, om möjligt. Så att löftet blir att läsaren ska få svar på en viss fråga, men att det ändå är helt oklart vilket svaret kan bli och att det kan gå lite hur som helst. Det är ju inte alltid som det är möjligt att skriva så, men om det går så är det nog det enklaste om du känner dig osäker.
GillaGilla
Följer du Game of Thrones på TV? jag vill inte spoila något här men jag tror att en grej denna säsong mer än något annat verkligen sätter ribban.
Jag vet faktiskt inte hur stor sannolikheten är att jag ångrar mig. Går väl alltid att jobba runt det på något sätt, men jag tror som du säger att man måste tänka att det är flera böcker man jobbar med snarare än en. Precis som du skriver tror jag att det får bli så vagt att det går att lösa ut det på flera sätt. Då ska man bara komma ihåg ATT lösa ut det sen också 😉 Har du något i handlingen som ger dig liknande huvudbry?
GillaGilla
Jag följer inte Game of Thrones, har lite för svårt för våldet, sexet och det sexuella våldet som ofta känns så onödigt. Uppskattar böckerna dock, utom den sista som jag bara inte tar mig igenom mer än till hälften… Han ÄR ju lite långrandig, den gode Martin.
Har nog inget liknande huvudbry på det sättet att det finns små löften som jag inte vet vad det ska bli av, men däremot har jag stora delar av den bakomliggande intrigen kvar, så det är klart, på sätt och vis samma sak men i kubik, kan man säga.
GillaGilla
Jag tycker tyvärr det är vanligt bland fantasy-författare – George inget undantag – att de förälskar sig för mycket i sin värld och inte kan lämna den. Så de blir liksom kvar några böcker för länge.
Vad skönt att du känner att du är på banan med allt då! 🙂
GillaGilla