Carpe Noctem

Den mörka vintern utanför det var en evigt nattsvart dörr 

Där du till slut gav upp, tog sats och gick från ljuset ut i snön 

Och allt jag såg det var din klara siluett som klättrade

tills allt jag såg det var din frusna hand som sakta öppnade 

helt utan tvivel, tvekan skred du ut och genom mörkret in

men jag blev kvar med ljuset av en natt som aldrig varit din

den våren såg jag träden sakta kasta bort sin vita skrud

och avtrycken du lämnade blev till en bäck som saknar slut

och solen fyller rastlös reva riven under tunga steg

tills inget längre vittnar om den natten då du gick din väg 

allt som genom tid och rum finns kvar av oss det är distanser

Solen bäddar allt i guld – som om du aldrig riktigt fanns här