Ingen gillar en fuskare

Confession time! Jag tar plats i biktbåset och sätter mig till rätta. När jag började skriva på den här fantasy-sagan för åtta år sedan fuskade jag enormt mycket. Jag gjorde inte grundarbetet. Jag kastade hafsigt ihop karaktärer, ställde upp mina kulisser och trampade planlöst igång en handling. Jag skrev tio kapitel. Jag hade lite testläsare som var med på resan – och de (hör och häpna) gillade det.

Men det betyder inte att det var bra och det hade inte hållit för en hel bok. Sedan pluggade jag länge, levde loppan och hade lite annat fokus några år. Skrev på andra böcker, noveller, låttexter, dikter, grötrim, inköpslistor. Ja, i stort sett det mesta i textväg som inte var just det här projektet. Men liksom i Edgar Allan Poes ”The Tell-Tale Heart” bultade det sedan så hårt under golvplankorna att jag var tvungen att ta upp det igen.

Och när jag gjorde det, av erfarenheterna förhoppningsvis visare, insåg jag hur papperstunn min värld var. Så jag ägnade många timmar åt att stöpa om. Från början. Jag skrev om världens historia, gav den nödvändig substans. Jag stöpte om karaktärerna med mer djup och driv. Platserna fick sin definition med kartor, byggnader, själ. Och nu är det inte längre kulisser. Det finns faktiskt en värld där bakom. Toppen av isberget döljer faktiskt under sig ett isberg med enorm tyngd.

Tyvärr insåg jag också att jag ”fuskat” på ett annat område. I min bokserie om fyra böcker var handlingen spikad helt i bok ett och luddig i resten. För min handling håller det inte och jag har ägnat mången timme åt att faktiskt lägga tråden genom alla fyra böcker. Jag är inte 100 procent där, men jag närmar mig. Fördelen med att förbereda alla fyra böcker är att jag kan hinta om handling som senare kommer att ske och att jag kan få till en konsekvent karaktärs-utvecklingskurva som lever över flera böcker.

Det är otroligt mycket jobb som ligger bakom varje namn som kommer att dyka upp i böckerna. Jag tror inte att det här alltid är det bästa sättet att arbeta och världsbyggandet kan inte vara helt solitt. Det får inte ta allt fokus. Det gäller att veta på vilka ställen en kuliss bara behöver vara en kuliss och vilka ansikten som bara passerar genom handlingen och inte behöver ingående arbete.

Men det jag i alla fall har lärt mig under resans gång är att hårt arbete ofta lönar sig i slutresultatet. Så sammanfattningen av vad jag har lärt mig är: Ingen gillar en fuskare. Men ibland räcker det med att en skog bara är en skog, en sten bara en sten.