Mörka, regnvåta stenväggar
På något sätt likt en tavelram
murade de in ditt liv
gav dina försiktiga steg
en slags berättelsens kontext
handlingen då du tvekade
drogs ut i tiden – stod still
tvådimensionell som en målning
men med en människas djup
innan du kände dig fram
längs de skrovliga murarna
och försvann utanför synhåll
tills bildramen tömdes
och alla skulder som vilat
var tillbaka på noll
jag hängde dig på väggen
ett tomt ögonblick som vittne
om alla de som varit fyllda