Mörka, regnvåta stenväggar

På något sätt likt en tavelram

murade de in ditt liv

gav dina försiktiga steg

en slags berättelsens kontext

handlingen då du tvekade

drogs ut i tiden – stod still

tvådimensionell som en målning

men med en människas djup

innan du kände dig fram

längs de skrovliga murarna

och försvann utanför synhåll

tills bildramen tömdes

och alla skulder som vilat

var tillbaka på noll

jag hängde dig på väggen

ett tomt ögonblick som vittne

om alla de som varit fyllda