Fågeln stirrar ned på marken från sin stupränna
har landat, kanske hittat sin plats ovan löven
guldfärgade ligger de på marken, täckta av snö
vintern berövade dem sin gyllene färg, lila dagar
på taknocken spänner fågeln vingarna till flykt
men han flyr inte – betraktar de vita drivorna
snöröken stiger, skorstenarna sprider eldens doft
en kontrollerad brasa, en fångad värme som dansar
en eld som kan förgöra städer, bränna broar
men fångad någonstans under takets tegelpannor
dansar den värmens dans i väntan på en vårdag
och fågeln fäller sina vingar, tätt intill kroppen
en varelse som inte tänker frysa, för i hans hjärta
och under takens röda tegelpannor tämjd
bor en eld som motar vintern från kalla fjädrar
och vårens strålar kommer alltid en dag tillbaka
för att förgöra världens vita täcke, världens lila
och en yrvaken fågel ska se ned från stuprännan
på ett täcke av löv som vilat tungt i vinters dvala
gyllene för att ingen eld har dansat genom staden