Fågeln

Fågeln stirrar ned på marken från sin stupränna

har landat, kanske hittat sin plats ovan löven

guldfärgade ligger de på marken, täckta av snö

vintern berövade dem sin gyllene färg, lila dagar

på taknocken spänner fågeln vingarna till flykt

men han flyr inte – betraktar de vita drivorna

snöröken stiger, skorstenarna sprider eldens doft

en kontrollerad brasa, en fångad värme som dansar

en eld som kan förgöra städer, bränna broar

men fångad någonstans under takets tegelpannor

dansar den värmens dans i väntan på en vårdag

och fågeln fäller sina vingar, tätt intill kroppen

en varelse som inte tänker frysa, för i hans hjärta

och under takens röda tegelpannor tämjd

bor en eld som motar vintern från kalla fjädrar

och vårens strålar kommer alltid en dag tillbaka

för att förgöra världens vita täcke, världens lila

och en yrvaken fågel ska se ned från stuprännan

på ett täcke av löv som vilat tungt i vinters dvala

gyllene för att ingen eld har dansat genom staden