En dag ska jag sluta känna mig som en fake.

Som jag nämnt har jag i olika sammanhang haft förmånen att få arbeta med att skriva, egentligen de senaste sex åren. Fram till och med januari i år har jag arbetat som journalist och nu efter det skriver jag på beställning.

Jag älskar att skriva, jag älskar när folk blir nöjda med de texter som jag har producerat. Det är väl någon slags narcissistisk ådra. Det är en klapp på axeln som jag nog behöver ibland bara för att bekräfta att jag verkligen kan. Jag vet inte varför, men det har alltid känts lite ”fake” – det mesta som jag gör eller tar mig för. Det är liksom en känsla som inte bygger på något äkta men som är svår att skaka av.

Men så händer det där, när jag skriver något och får bekräftat för mig att jag kan, att det är värt något. Och då blir det lika tydligt varje gång att det är just det jag vill hålla på med. Den energin det ger mig, den känslan av mening.

Eller det faktum att jag ständigt går och tänker på saker som jag vill skriva. Att mina idéer på böcker, noveller och sagor alltid snurrar runt i huvudet. Det skvallrar om att det är det här mer än något annat som jag vill göra.

Samtidigt är det svårt att hålla produktionen uppe på fritiden när text är allt som jag går igenom hela dagarna. Det handlar inte om att jag inte vill, det handlar mer om att jag inte riktigt orkar ta mig för det.

Det finns väldigt mycket här inne som vill ut men ibland vet jag liksom inte riktigt hur jag ska göra det. Det kör liksom fast. Men jag tänker mig att det kanske blir lättare framöver när det nya jobbet har landat lite mer. I tanken tar jag mig hela tiden framåt i skrivandet. Men man är inte författare om man inte får ut det på papper.