Jag är grym på koncept och risig på handling

Bekännelse: Jag är (med risk för att låta självgod) bra på koncept. Jag får en idé som är fin och som jag tycker är en hållbar utgångspunkt för en story.

C.S Lewis ska ha börjat sin svit om Narnia på ett liknande sätt, en konceptbild som bara dök upp i hans huvud. Han såg framför sig en lyktstolpe som stod i mitten av en skog. Men vad gjorde den där? Runt den detaljen vävde han sedan en värld.

I min blivande fantasybok-serie har jag faktiskt lyckats med det konststycket. Jag började med en väldigt tydlig bild: Ett runt hus, tre våningar högt och med ett Gyllene tak. Där inuti finns en värld som är tydligt avskild från resten av världen. Runt det började jag spinna ut världen. Hur ser staden ut där huset står? Hur ser landet ut? Vad tycker, tänker och känner människorna? Och vilka personer ska följas? Vilka fler länder finns det? Hur ser politiken mellan dessa ut?

Den här resan har tagit tid för mig, men jag har tagit mig mödosamt framåt. Ofta händer det istället att jag fastnar på konceptstadiet. Jag fick häromdagen en bra idé till en kortstory. Det handlar om en person som får en viss förmåga, men bara till hälften. I varje fall tyckte jag mycket om den bilden och satt och myste med den tanken. Så tänkte jag att: ”det här vore ju skoj att få ned på papper”. Och där tog det stopp.

Jag kan skriva ut ett bra koncept, på två-tre rader text. Men vadan storyn? Ibland är handlingen i mitt skrivande så fruktansvärt underordnad konceptet. Hela skeppet välter av det faktum att det blir så tydligt att handlingen är helt planlös.

Jag har insett att det här finns något i min process som jag måste förbättra. Jag måste finna metoder för att snabbare hitta en relevant handling som kan bli fordonet i vilket konceptet kan färdas in till läsaren.

”Krysantemum”, om ni minns den kortstoryn som jag arbetade med, var ett lyckligt undantag där jag ändå hade en story runt konceptet. Krysantemum – del 1.