Författarens plåga

Jag öppnar fönstret och det doftar vått, härligt, sommarregn. Ett regn som piskar upp minnen enda från barndomen och framåt. Jag lutar mig ut genom fönstret och drar ned känslan i mina lungor, tänker att det här ändå är författarens plåga.

Vilka ord kan någonsin beskriva ett sommarregn? När alfabet och språk först skapades hade de trots allt inte som syfte att beskriva just sådana ting. Vilka tecken, staplade prydligt i rader efter varandra kan någonsin fånga en känsla?

Vi kan skriva om och peta i texten tills vi blir nöjda. Vi kan måla bilder i en mottagares huvud så att denna får en upplevelse av sitt sommarregn. Men kan vi någonsin beskriva vårt eget?

Det finns författare som har en gåva utöver det vanliga. När de skriver är det inte text och bokstäver, det är magi. Det bryter mot naturlagarna, transporterar läsaren till andra sidan universum lika snabbt som tankarna kan vandra.

Ibland räcker det med så lite. Som den amerikanske författaren John Updikes beskrivning av regn:

”Rain is the sky decending to the earth”

Så enkelt. Så genialiskt. Så vackert.