När du svävar ljudlöst klättrande bort drar jag dig intill mig

Svarta stänk på vita papper fyller rummet där jag andas ord

Som små önskningar, som små blixtar, som små stjärnor

Kalla dem vad du vill – de flyter i ett rum som aldrig tystnat

Som en gång antikens greker gjorde av pinje och cypress ska jag

Med varje båt jag kan finna bygga en bro och marschera hemåt

Med ord som viskar, skriker, ropar, ramlar ut och skäms ibland

Och utanför blir regnets ocean mot asfalten en krusad spegel

Vid brofästet min reflektion i tusen irrande små bitar bryts

I cirklarna från tusen droppar darrar bilderna försiktigt

Och ljudet av din röst lämnar svarta stänk på pappret mitt