När du svävar ljudlöst klättrande bort drar jag dig intill mig
Svarta stänk på vita papper fyller rummet där jag andas ord
Som små önskningar, som små blixtar, som små stjärnor
Kalla dem vad du vill – de flyter i ett rum som aldrig tystnat
Som en gång antikens greker gjorde av pinje och cypress ska jag
Med varje båt jag kan finna bygga en bro och marschera hemåt
Med ord som viskar, skriker, ropar, ramlar ut och skäms ibland
Och utanför blir regnets ocean mot asfalten en krusad spegel
Vid brofästet min reflektion i tusen irrande små bitar bryts
I cirklarna från tusen droppar darrar bilderna försiktigt
Och ljudet av din röst lämnar svarta stänk på pappret mitt