Om ni är som jag var

Så märkligt det är att lyssna när jag går nedför gatan

den under gröna träd och med den spruckna grå asfalten

där jag hör ljudet av våra fötter som slår mot marken

det dova ljudet av en boll som studsar nedför backen

våra steg, de som ekade en gång för länge sedan

precis som om vi vore fångade i just den dagen

har jag stannat tiden där under de gröna vårbladen

men det är andra fötter som kommer att eka där nu

andra ögon som kommer att se på när bladen slår ut

mindre kroppar än vad våra är men mer lika oss då

andra minnen som formas av samma hårda asfaltsgrå

och jag tänker att det är så det alltid måste vara

att andra knän måste lära sig att på sitt sätt skrapas

men där de andra sedan länge lämnat just den gatan

blev mina fötter på något sätt den våren alltid kvar