En riktig känsla, vad är det?

I dag, i den kalla nattluften, blev jag vittne till någons liv. Någons riktiga liv. Ett svek, gråt. En kort episod i mitt liv, något jag glömt om några dagar. Något som de aldrig glömmer, de svek eller tårar som föll i den kalla nattluften.

Som ett tyst vittne betraktade jag scenen några flyktiga ögonblick från en balkong. Och jag tänkte att det är precis så här det är att vara författare ändå. Att se scenen ovanifrån, betrakta den, se känslorna spelas ut, försöka förstå.

Går det att se våra karaktärer inifrån och mår vi i så fall bra av det? Eller behöver vi distansen? Det är så lätt att i en bok skriva om ett svek, om döden, om livet, om kärleken, för att sedan lika flyktigt som jag på balkongen kunna lämna det därhän.

Men för våra karaktärer är det de upplever alltid sant. Deras sorg så verklig, deras upplevda svek så upprivande. Kanske kan vi – någon gång om vi har tur – komma nära att beskriva en riktig känsla i all sin ofantliga tyngd och komplexitet.