Kanske svävar tystnad som om natten
På en vinges avstånd nog ännu mer
En enklare värld från en fönsterglugg
I snön skymtar stadens ljus först på håll
Tusen små hus som gungar likt vågor
Taknock efter taknock som lämnar spår
Böljar i en stad som växt högt och lågt
Som rest sig en gång och fallit ändå
Inga fåglar när himmelen vilar
Trots att träden fast och stilla än står
Och där marken en gång grönskande låg
Breder staden nu ut sig asfaltsgrå
Bort till hörnet där gatorna spricker
Där lamporna inte längre tar vid
Och där vindarna viskar om röster
De nattbarn som fanns i en annan tid
Och ett torn blir till människans längtan
En lika tystnad som sorgsen symbol
Som höjer sig högt över åsarna
I en stad som lämnats av fåglarna
blir trappor till vingar för drömmarna
och vindar likt sånger blir önskningar
Och stegen som ekat i gränderna
de låter sig fångas av stormarna