Kanske svävar tystnad som om natten

På en vinges avstånd nog ännu mer

En enklare värld från en fönsterglugg

I snön skymtar stadens ljus först på håll

Tusen små hus som gungar likt vågor

Taknock efter taknock som lämnar spår

Böljar i en stad som växt högt och lågt

Som rest sig en gång och fallit ändå

 

Inga fåglar när himmelen vilar

Trots att träden fast och stilla än står

Och där marken en gång grönskande låg

Breder staden nu ut sig asfaltsgrå

Bort till hörnet där gatorna spricker

Där lamporna inte längre tar vid

Och där vindarna viskar om röster

De nattbarn som fanns i en annan tid

 

Och ett torn blir till människans längtan

En lika tystnad som sorgsen symbol

Som höjer sig högt över åsarna

I en stad som lämnats av fåglarna

blir trappor till vingar för drömmarna

och vindar likt sånger blir önskningar

Och stegen som ekat i gränderna

de låter sig fångas av stormarna