Hej hallå bloggen, ja det var länge sedan, jag vet. Vad jag har haft för mig? De vanliga. Funderat, tänkt och krånglat mer än rimligt runt mitt skrivande. Som vanligt. Jo, jag vet att jag måste bli bättre på att hitta en jämn nivå, bloggen. Men det är svårt att skriva när lusten inte finns – och lika lätt när musan stryker mig över ryggen.
Hur det går? Jo, tackar som frågar. Det går framåt. Eller, ibland undrar jag om jag verkligen har valt rätt projekt att jobba på. Jag kanske borde ha tagit något enklare först, något som går att färdigställa snabbt. Att inte ta den svåraste, krångligaste och mest tidskrävande vägen. Men med handen på hjärtat har min arbetsinsats varit varierande.
Den sista tiden har jag skrivit på, men det blir inte mycket text. Jag fastnar lätt i detaljerna, de där jag borde lämna. Men jag vill så mycket. Få det rätt från start. Jag var tvungen att skriva om två tidiga kapitel och jag insåg hur mycket tid det tar. Jag ”skrev ut” en karaktär ur handlingen. Och det funkar bra, det blev så mycket bättre, levande, logiskt och djupare än tidigare. Men det bästa är att göra rätt från början.
Hur min plan ser ut nu? Jag måste traggla igenom det här kapitalet jag arbetar på nu, det är ändå det kanske svåraste kapitlet i boken. Hur informationssdumpar man utan att informationsdumpa? Ja du, det frågar jag mig ständigt. Men jag rör mig framåt. Om texten var en flod som sakta flöt emot mig, då skulle jag säga att jag simmade något slags bröstsim just lite snabbare än vattnet forsar mot mig. Så jag tar mig sakta, makligt framåt. Och jag flyter.
Förlåt att jag bara pratar om mig själv bloggen. Men att skriva i arbetet hela dagarna och att skriva på en bok om kvällarna, det tar mycket energi och skrivlust. Men jag ska bli bättre. Tack för att du lyssnar. Hej, för denna gång!
Berättande 
Vem pratar inte om sig själv på sin blogg? Och jag tittar ju in här för att jag undrar hur det går för dig 🙂
Ser att det är ”samma gamla vanliga bryderier” – och med det menar jag sådana som vi alla brottas med mest hela tiden. Det går upp och ner och sakta framåt. Borde vi göra annat? Eller på annat sätt?
Den lilla, lilla visdom jag kan dela med mig av för tillfället är att fokusera på lusten. Vad är roligt? Vad får ditt hjärta att fladdra? När tiden är knapp så handlar det om att ha kul, få ladda batterierna lite. Så länge det går framåt går det inte bakåt, det är något att vara nöjd över. Till och med mitt manusdebacle blev ett steg framåt, fast inte så stort som jag ville, så det var bara att buga, tacka och ta emot.
GillaGilla
Nu är det illa, när jag börjar svara på mina egna kommentarer, haha.
Men jag kom på en sak när jag låg och funderade i går kväll och det berör detta med att få bli färdig. Har du något avslutat romanprojekt bakom dig? Jag tycker det är ett värde i sig, att ha med sig vetskapen om att man har slutfört X antal projekt tidigare, då släpper iaf den pressen. Självkännedomen som kommer med att slutföra skapar ett lugn, tycker jag. Så bara av den anledningen kanske ett mindre projekt (än ett gigantiskt världsbygge) vara någonting att klämma mellan? Så, det var bara det jag ville 😉
GillaGilla
Haha, vad rolig du är som verkligen har funderat och klurat vidare på detta! Men ja, det är nog samma bryderier som vi alla dras med ganska mycket kan jag tro 🙂 Det är nog just lusten som har fått vara min ledstjärna och det är därför jag sitter med mitt Magnus Opus redan nu. Sen om det faktiskt är min Magnus Opus lär nog tiden utvisa. Det vore ju både roligt och tråkigt.
Jag har slutfört ett projekt tidigare – men i total avsaknad av struktur och resultat. Ingenting jag försökte eller vill försöka ge ut. Men det ger en del stöd, det håller jag helt med om! Jag har också funderat på att klämma in något mindre emellan, men vi får se. Jag vill inte hamna i den klassiska fällan att påbörja 1000 projekt och slutföra 0
GillaGilla