Att föra sig med självklarhet, det gjorde hon

”Memento Mori”, sade de gamla romarna till segerrika generaler som förärades med ett triumftåg. ”Minns att du är dödlig”. Kanske minns vissa av oss det alldeles för ofta, andra inte alls. Men trots allt – allt vi gör är att skriva. Och samtidigt – det vi gör är att skriva. Det är både enkelt och fantastiskt.

I går skrev jag klart (alltså, ni vet sådär klart som ett första utkast är. Det vill säga inte klart alls. Men ändå ”klart”) det svåraste kapitlet i min bok hittills. Två kvinnor möts, den ena mer osäker – präglad av ett liv som fått henne att tvivla. Den andra för sig med självklarhet, självförtroende, driven av syfte och handlingskraft.

Jag tror att vi alla har mött dem – jag har definitivt. De där människorna som valsar in i ett rum och tar en hel atmosfär med sig. Man kan känna att de är där, blicken söker sig till dem, de äger utrymmet, de BLIR rummet.

Missuppfatta mig rätt, jag älskar att synas lika mycket som någon annan. Jag är måhända introvert men knappast folkskygg. Jag älskar att hålla föredrag, att stå på scenen och tala om ditt eller datt. Och det är kanske i den situationen som jag lyser som klarast. Men jag för mig inte med en självklarhet som är avundsvärd.

Och jag tänker att det nog är typiskt för vårt skrå, vi skrivande. Långt ifrån alla, men ändå många av oss, är nog ganska eftertänksamma varelser. I varje fall till dess att vi blir riktigt kända. Då händer något hos många, verkar det som.

Ibland roar jag mig med att se författarintervjuer på TV och fundera på vad jag hade svarat på frågorna. För handen på hjärtat, finns det någon yrkesgrupp som är så ****nödig? Pompösa självklarheter staplas på varandra av ofta svartklädda, väl utbredda kulturpersonligheter. De verkar många gånger likt narcissus ha stirrat för djupt ned i vattnet på sin spegelbild.

När jag sitter och tragglar med texten och river den ut över pappret, väger varje ord med en noggrannhet som fått Osiris att avundas min våg, önskar jag att det fanns lite mer självklarhet i mig. Att rummet ägdes av mig, snarare än tvärtom. Men vi utvecklas ständigt och kanske blir vågen en dag mindre nogräknad, tänker jag.

Och kanske återfinns det finaste också i det mest sköra av oss själva. Kanske är det i tomrummet mellan tvivel och papper som mina bokstäver blir ord, mina textmassor blir levande. Eller är det i självklarheten som den bästa av texter hittar näringsrik jord att växa i?

Oavsett mår vi nog alla bra av att stanna på jorden och inte låta oss sväva i väg. För hur annars kan man beskriva världen om man inte minns dess skörhet?