Spegellös

När jag tänker på dig så smakar min tunga sött blod

Nätterna vi delat dansar eld i mina ögon

och på mina fingertoppar brinner du som solen

Men det är tomt där din gryning en gång tyst vilade

och ditt ljus vägrar plötsligt att smygande uppstiga

Du som felikt dansar med dimman genom nätterna

För att lämna fälten i de första guldtimmarna

Som om du kanske funnits men ändå kanske inte?

Och samma stjärnor, samma måne skiftar alltid plats

I himlaljuset såg jag vem jag var i nattens tjärn

Och du för mig var stjärnan som om natten himlen bär

som lyser upp min bild i vattnets silverskärvors sken

Du finns i varje vind, varje doft av daggens vandring

Du finns i varje hav, varje skog, i alla ängar

men ingenstans i sjödjupt mörker jag mig själv där ser

Kanske är en spegel ett slags livets förhandling?

Som dimmorna i sommarnatt alltid i förvandling

Kanske har vi en själ ibland, andra gånger inte?

Och kanske fanns jag till en natt – bara inte denna?

En fågel utan flykt och utan väg och utan dag

Och kanske kan det inte utan ”dig” finnas ett ”jag”?