Det var den sista natten i det gamla huset
där murgröna ormlikt klängde sig fast
som ett minne utanpå fasadens stenar
och vid den gamla spisens slitna tegel
tände jag två stycken ljus – sida vid sida
för att se vad natten hade att gömma
Väggarna var bekant grå och luften stilla
men jag såg mig själv gå genom nätterna,
en gengångare på väg mot samma natt
där han vandrat mellan golv och stjärnor
Ljusens lågor flammande längs väggarna
i några timmar sträckte de sig som bränder,
lika stolta, lika högresta och utan tvivel
för att sedan inpå småtimmarna bli mindre
Och jag betraktade den lekande elden
I de korta vekarna som sänkte sig allt lägre
ur den smälta stearinens vita droppstensbo
befann sig rummet i frid och nästan spöklik ro
där mina skuggor sedan länge döda gick
Fanns nu två lågor som dansade och levde
Och jag lutade mig närmare för att se dem
deras kärleksfulla passionerade skådespel
virvlande utan att låta blicken falla
Och trots att deras tid var utmätt tycktes de
till skillnad från sin eldiga natur törsta efter mer
Av rädsla för att slutligen ensamma slockna
sträckte de sina små händer mot varandra
ovetandes om att hettan brände vekarna mer
vid deras beröring allt fortare och girigt
när de ångestfritt drack av den sista stearinen
Och jag somnade på soffan den natten
utan att jag sagans slut hunnit att se
När jag vaknade föll morgonljuset in från fönstret
och jag såg upp mot den bruna spiselkransen
Ljusen hade brunnit ut sedan länge nu
men jag slöt ögonen och hoppades att de
små lågorna som greppat om varandra så hårt
på något sätt hade funnit frid under natten
och inte fastnat här som min gengångare
Och döm av min förvåning när jag senare
på min väg ut fann att dörren var slarvigt olåst
och bredvid det tunga vredet fanns ett märke
där träet hade bränts och svärtats av små händer
Berättande 