Hetta

IMG_20180724_034303.jpg
mon

Det var den sista natten i det gamla huset

där murgröna ormlikt klängde sig fast

som ett minne utanpå fasadens stenar

och vid den gamla spisens slitna tegel

tände jag två stycken ljus – sida vid sida

för att se vad natten hade att gömma

Väggarna var bekant grå och luften stilla

men jag såg mig själv gå genom nätterna,

en gengångare på väg mot samma natt

där han vandrat mellan golv och stjärnor

Ljusens lågor flammande längs väggarna

i några timmar sträckte de sig som bränder,

lika stolta, lika högresta och utan tvivel

för att sedan inpå småtimmarna bli mindre

Och jag betraktade den lekande elden

I de korta vekarna som sänkte sig allt lägre

ur den smälta stearinens vita droppstensbo

befann sig rummet i frid och nästan spöklik ro

där mina skuggor sedan länge döda gick

Fanns nu två lågor som dansade och levde

Och jag lutade mig närmare för att se dem

deras kärleksfulla passionerade skådespel

virvlande utan att låta blicken falla

Och trots att deras tid var utmätt tycktes de

till skillnad från sin eldiga natur törsta efter mer

Av rädsla för att slutligen ensamma slockna

sträckte de sina små händer mot varandra

ovetandes om att hettan brände vekarna mer

vid deras beröring allt fortare och girigt

när de ångestfritt drack av den sista stearinen

Och jag somnade på soffan den natten

utan att jag sagans slut hunnit att se

När jag vaknade föll morgonljuset in från fönstret

och jag såg upp mot den bruna spiselkransen

Ljusen hade brunnit ut sedan länge nu

men jag slöt ögonen och hoppades att de

små lågorna som greppat om varandra så hårt

på något sätt hade funnit frid under natten

och inte fastnat här som min gengångare

Och döm av min förvåning när jag senare

på min väg ut fann att dörren var slarvigt olåst

och bredvid det tunga vredet fanns ett märke

där träet hade bränts och svärtats av små händer