Två veckor

mon

I går stannade klockan i mitt kök,

utan att visaren först trött varnat

Som om den plötsligt vänt sitt ansikte bort

inte längre orkade just den dagen

Men jag ägnade den ingen tanke

förrän i morse

när den plötsligt hade börjat gå igen

och på rätt klockslag

Som om allt var som förut (nästan)

Som om en dag försvunnit

obemärkt för alla utom mig

Tyst som en vålnad gled den undan

Men klockan tickar taktfast i dag

trots att jag vet att all tid

på något vis stannade för två veckor sedan

Och precis som i fallet med klockan

finns det ingen annan som vet