En tappad röst är ibland mer
säger i sin fyllnad
vad de tomma orden sällan mäktar
Mellan ljudlöshet och dig
vilar ett oerhört hav
Tro aldrig att det är tomt
för under stilla yta
vilar Atlantis och mer
Precis som vinden
som träffar din kind
aldrig riktigt är din egen
där du står på kullen
har den också andra smekt
Så kan inget någonsin sägas vara
varken bara ditt eller bara mitt
Solen som träffar oss värmer andra,
stjärnorna ser likadana ut
och vintersnön faller lika tyst
Bara havet är vårt,
det där oerhörda ljudlösa
Det vet jag –
för i dess tystnad
hör jag viskad vår saga