En tappad röst är ibland mer

säger i sin fyllnad

vad de tomma orden sällan mäktar

Mellan ljudlöshet och dig

vilar ett oerhört hav

Tro aldrig att det är tomt

för under stilla yta

vilar Atlantis och mer

Precis som vinden

som träffar din kind

aldrig riktigt är din egen

där du står på kullen

har den också andra smekt

Så kan inget någonsin sägas vara

varken bara ditt eller bara mitt

Solen som träffar oss värmer andra,

stjärnorna ser likadana ut

och vintersnön faller lika tyst

Bara havet är vårt,

det där oerhörda ljudlösa

Det vet jag –

för i dess tystnad

hör jag viskad vår saga