Tidvattnet passerar varv efter varv
Och jag. På land, jagar spöken
jagar det rytmiska tickandet
från sekundvisaren
Faller ut och in i tankar
Tills tiden dras ut – otydlig
En linje eller en cirkel
vad spelar det för roll?
Precis som visaren på klockan
inte minns det föregående varvet
så är också jag
som tidvattnet
Poetisk rättvisa – vad är det?
Ett förutsägbart slut –
vad belönas och vem?
Av vilken hand?
Vem kan säga om det var dina
Eller mina handlingar
Som i slutändan var dygd eller dåd?
Vem kan säga om ditt hjärta
eller mitt hjärta
väger mer på Anubis våg?
Om du är en vit fjäder
Eller en kula av stål
Båda flyger ju oavsett –
men med olika mål
En tappad röst är ibland mer
säger i sin fyllnad
vad de tomma orden sällan mäktar
Mellan ljudlöshet och dig
vilar ett oerhört hav
Tro aldrig att det är tomt
för under stilla yta
vilar Atlantis och mer
Precis som vinden
som träffar din kind
aldrig riktigt är din egen
där du står på kullen
har den också andra smekt
Så kan inget någonsin sägas vara
varken bara ditt eller bara mitt
Solen som träffar oss värmer andra,
stjärnorna ser likadana ut
och vintersnön faller lika tyst
Bara havet är vårt,
det där oerhörda ljudlösa
Det vet jag –
för i dess tystnad
hör jag viskad vår saga
I går stannade klockan i mitt kök,
utan att visaren först trött varnat
Som om den plötsligt vänt sitt ansikte bort
inte längre orkade just den dagen
Men jag ägnade den ingen tanke
förrän i morse
när den plötsligt hade börjat gå igen
och på rätt klockslag
Som om allt var som förut (nästan)
Som om en dag försvunnit
obemärkt för alla utom mig
Tyst som en vålnad gled den undan
Men klockan tickar taktfast i dag
trots att jag vet att all tid
på något vis stannade för två veckor sedan
Och precis som i fallet med klockan
finns det ingen annan som vet
Det var den sista natten i det gamla huset
där murgröna ormlikt klängde sig fast
som ett minne utanpå fasadens stenar
och vid den gamla spisens slitna tegel
tände jag två stycken ljus – sida vid sida
för att se vad natten hade att gömma
Väggarna var bekant grå och luften stilla
men jag såg mig själv gå genom nätterna,
en gengångare på väg mot samma natt
där han vandrat mellan golv och stjärnor
Ljusens lågor flammande längs väggarna
i några timmar sträckte de sig som bränder,
lika stolta, lika högresta och utan tvivel
för att sedan inpå småtimmarna bli mindre
Och jag betraktade den lekande elden
I de korta vekarna som sänkte sig allt lägre
ur den smälta stearinens vita droppstensbo
befann sig rummet i frid och nästan spöklik ro
där mina skuggor sedan länge döda gick
Fanns nu två lågor som dansade och levde
Och jag lutade mig närmare för att se dem
deras kärleksfulla passionerade skådespel
virvlande utan att låta blicken falla
Och trots att deras tid var utmätt tycktes de
till skillnad från sin eldiga natur törsta efter mer
Av rädsla för att slutligen ensamma slockna
sträckte de sina små händer mot varandra
ovetandes om att hettan brände vekarna mer
vid deras beröring allt fortare och girigt
när de ångestfritt drack av den sista stearinen
Och jag somnade på soffan den natten
utan att jag sagans slut hunnit att se
När jag vaknade föll morgonljuset in från fönstret
och jag såg upp mot den bruna spiselkransen
Ljusen hade brunnit ut sedan länge nu
men jag slöt ögonen och hoppades att de
små lågorna som greppat om varandra så hårt
på något sätt hade funnit frid under natten
och inte fastnat här som min gengångare
Och döm av min förvåning när jag senare
på min väg ut fann att dörren var slarvigt olåst
och bredvid det tunga vredet fanns ett märke
där träet hade bränts och svärtats av små händer
Jag vaknar upp för ett år sedan
Och vi målar tillsammans väggen grå
Tusen drömmar som fångas i en färg
Du skrattar och ler som du alltid gjorde då
Skymningen leker genom fönstret
Men vi ser den inte ännu för ljusen
lyser starkt som en sommarmorgon
Och tiden ligger framför oss två
Ett halvår till och du har bett skymningen
Att ta den ska ta mig med när den går
Tiden har rört sig men vi sitter stilla
Du är sorg och jag är trött utan färger
I det svaga skenet är väggen gul och inte grå
Bara lite mörkare än när den var vit
Som om drömmarna har lämnat sin nyans
Genom det fönster som vi öppnade då
Ett halvår till mellan väggarnas bojor
Som två ljus kämpande om samma syre
Falnar vi tillsammans sakta in i skymning
Och i mörkret är väggen nattsvart
Som om våra händer aldrig vidrört den förut
Och jag lägger mig en stund på soffan
Tills jag vaknar igen för ett år sedan
och kanske målar vi väggen grå
Du stal av mig
utan att ens stjäla försiktigt
Bit efter bit från mitt pussel
tills ingenting jag var
längre passade ihop
Och när dörren slog igen
vände du dig om och sade
att du saknade när jag var hel
När jag tänker på dig så smakar min tunga sött blod
Nätterna vi delat dansar eld i mina ögon
och på mina fingertoppar brinner du som solen
Men det är tomt där din gryning en gång tyst vilade
och ditt ljus vägrar plötsligt att smygande uppstiga
Du som felikt dansar med dimman genom nätterna
För att lämna fälten i de första guldtimmarna
Som om du kanske funnits men ändå kanske inte?
Och samma stjärnor, samma måne skiftar alltid plats
I himlaljuset såg jag vem jag var i nattens tjärn
Och du för mig var stjärnan som om natten himlen bär
som lyser upp min bild i vattnets silverskärvors sken
Du finns i varje vind, varje doft av daggens vandring
Du finns i varje hav, varje skog, i alla ängar
men ingenstans i sjödjupt mörker jag mig själv där ser
Kanske är en spegel ett slags livets förhandling?
Som dimmorna i sommarnatt alltid i förvandling
Kanske har vi en själ ibland, andra gånger inte?
Och kanske fanns jag till en natt – bara inte denna?
En fågel utan flykt och utan väg och utan dag
Och kanske kan det inte utan ”dig” finnas ett ”jag”?
Berättande 