Kategori: Poesi & Kort skrivande

Det var den sista natten i det gamla huset

där murgröna ormlikt klängde sig fast

som ett minne utanpå fasadens stenar

och vid den gamla spisens slitna tegel

tände jag två stycken ljus – sida vid sida

för att se vad natten hade att gömma

Väggarna var bekant grå och luften stilla

men jag såg mig själv gå genom nätterna,

en gengångare på väg mot samma natt

där han vandrat mellan golv och stjärnor

Ljusens lågor flammande längs väggarna

i några timmar sträckte de sig som bränder,

lika stolta, lika högresta och utan tvivel

för att sedan inpå småtimmarna bli mindre

Och jag betraktade den lekande elden

I de korta vekarna som sänkte sig allt lägre

ur den smälta stearinens vita droppstensbo

befann sig rummet i frid och nästan spöklik ro

där mina skuggor sedan länge döda gick

Fanns nu två lågor som dansade och levde

Och jag lutade mig närmare för att se dem

deras kärleksfulla passionerade skådespel

virvlande utan att låta blicken falla

Och trots att deras tid var utmätt tycktes de

till skillnad från sin eldiga natur törsta efter mer

Av rädsla för att slutligen ensamma slockna

sträckte de sina små händer mot varandra

ovetandes om att hettan brände vekarna mer

vid deras beröring allt fortare och girigt

när de ångestfritt drack av den sista stearinen

Och jag somnade på soffan den natten

utan att jag sagans slut hunnit att se

När jag vaknade föll morgonljuset in från fönstret

och jag såg upp mot den bruna spiselkransen

Ljusen hade brunnit ut sedan länge nu

men jag slöt ögonen och hoppades att de

små lågorna som greppat om varandra så hårt

på något sätt hade funnit frid under natten

och inte fastnat här som min gengångare

Och döm av min förvåning när jag senare

på min väg ut fann att dörren var slarvigt olåst

och bredvid det tunga vredet fanns ett märke

där träet hade bränts och svärtats av små händer

Jag vaknar upp för ett år sedan
Och vi målar tillsammans väggen grå
Tusen drömmar som fångas i en färg
Du skrattar och ler som du alltid gjorde då
Skymningen leker genom fönstret
Men vi ser den inte ännu för ljusen
lyser starkt som en sommarmorgon
Och tiden ligger framför oss två

Ett halvår till och du har bett skymningen
Att ta den ska ta mig med när den går
Tiden har rört sig men vi sitter stilla
Du är sorg och jag är trött utan färger
I det svaga skenet är väggen gul och inte grå
Bara lite mörkare än när den var vit
Som om drömmarna har lämnat sin nyans
Genom det fönster som vi öppnade då

Ett halvår till mellan väggarnas bojor
Som två ljus kämpande om samma syre
Falnar vi tillsammans sakta in i skymning
Och i mörkret är väggen nattsvart
Som om våra händer aldrig vidrört den förut
Och jag lägger mig en stund på soffan
Tills jag vaknar igen för ett år sedan
och kanske målar vi väggen grå

Du stal av mig
utan att ens stjäla försiktigt
Bit efter bit från mitt pussel
tills ingenting jag var
längre passade ihop
Och när dörren slog igen
vände du dig om och sade
att du saknade när jag var hel

Kanske svävar tystnad som om natten

På en vinges avstånd nog ännu mer

En enklare värld från en fönsterglugg

I snön skymtar stadens ljus först på håll

Tusen små hus som gungar likt vågor

Taknock efter taknock som lämnar spår

Böljar i en stad som växt högt och lågt

Som rest sig en gång och fallit ändå

 

Inga fåglar när himmelen vilar

Trots att träden fast och stilla än står

Och där marken en gång grönskande låg

Breder staden nu ut sig asfaltsgrå

Bort till hörnet där gatorna spricker

Där lamporna inte längre tar vid

Och där vindarna viskar om röster

De nattbarn som fanns i en annan tid

 

Och ett torn blir till människans längtan

En lika tystnad som sorgsen symbol

Som höjer sig högt över åsarna

I en stad som lämnats av fåglarna

blir trappor till vingar för drömmarna

och vindar likt sånger blir önskningar

Och stegen som ekat i gränderna

de låter sig fångas av stormarna