Poetisk rättvisa

Poetisk rättvisa – vad är det?
Ett förutsägbart slut –
vad belönas och vem?
Av vilken hand?
Vem kan säga om det var dina
Eller mina handlingar
Som i slutändan var dygd eller dåd?
Vem kan säga om ditt hjärta
eller mitt hjärta
väger mer på Anubis våg?
Om du är en vit fjäder
Eller en kula av stål
Båda flyger ju oavsett –
men med olika mål

Asfalt

Asfalten under mina fötter är saknad
Varje steg, varje rörelse ett avstånd 
Du är en punkt, någonstans 
Du existerar på en plats och jag
Jag på en annan
Vi rör på oss långsamt nu
Universum ritar om våra spår
Linjerna dras ut, oändlighet 
Du som var en del av mig
Svävar nu ovisst i intet
I någon annans luft ska du andas 
Men ingenting är sant
Ingen yta är på riktigt fast
Inga steg kan hålla någon borta
Tiden går framåt och bakåt samtidigt
Allt finns här och nu – även vi
Rummet är varken stort eller litet 
(För vem bestämmer det?)
Kanske är du bredvid mig
Eller oändligt långt borta 
Jag sträcker mig ut men når inte
Allt får vara som det är i natt 
Vi lever som om livet vore sant 
Med handen mot den kalla väggen
Som om steg på asfalt 
Tar oss längre från varandra 

Det oerhörda

En tappad röst är ibland mer

säger i sin fyllnad

vad de tomma orden sällan mäktar

Mellan ljudlöshet och dig

vilar ett oerhört hav

Tro aldrig att det är tomt

för under stilla yta

vilar Atlantis och mer

Precis som vinden

som träffar din kind

aldrig riktigt är din egen

där du står på kullen

har den också andra smekt

Så kan inget någonsin sägas vara

varken bara ditt eller bara mitt

Solen som träffar oss värmer andra,

stjärnorna ser likadana ut

och vintersnön faller lika tyst

Bara havet är vårt,

det där oerhörda ljudlösa

Det vet jag –

för i dess tystnad

hör jag viskad vår saga

Två veckor

I går stannade klockan i mitt kök,

utan att visaren först trött varnat

Som om den plötsligt vänt sitt ansikte bort

inte längre orkade just den dagen

Men jag ägnade den ingen tanke

förrän i morse

när den plötsligt hade börjat gå igen

och på rätt klockslag

Som om allt var som förut (nästan)

Som om en dag försvunnit

obemärkt för alla utom mig

Tyst som en vålnad gled den undan

Men klockan tickar taktfast i dag

trots att jag vet att all tid

på något vis stannade för två veckor sedan

Och precis som i fallet med klockan

finns det ingen annan som vet

Hetta

IMG_20180724_034303.jpg
mon

Det var den sista natten i det gamla huset

där murgröna ormlikt klängde sig fast

som ett minne utanpå fasadens stenar

och vid den gamla spisens slitna tegel

tände jag två stycken ljus – sida vid sida

för att se vad natten hade att gömma

Väggarna var bekant grå och luften stilla

men jag såg mig själv gå genom nätterna,

en gengångare på väg mot samma natt

där han vandrat mellan golv och stjärnor

Ljusens lågor flammande längs väggarna

i några timmar sträckte de sig som bränder,

lika stolta, lika högresta och utan tvivel

för att sedan inpå småtimmarna bli mindre

Och jag betraktade den lekande elden

I de korta vekarna som sänkte sig allt lägre

ur den smälta stearinens vita droppstensbo

befann sig rummet i frid och nästan spöklik ro

där mina skuggor sedan länge döda gick

Fanns nu två lågor som dansade och levde

Och jag lutade mig närmare för att se dem

deras kärleksfulla passionerade skådespel

virvlande utan att låta blicken falla

Och trots att deras tid var utmätt tycktes de

till skillnad från sin eldiga natur törsta efter mer

Av rädsla för att slutligen ensamma slockna

sträckte de sina små händer mot varandra

ovetandes om att hettan brände vekarna mer

vid deras beröring allt fortare och girigt

när de ångestfritt drack av den sista stearinen

Och jag somnade på soffan den natten

utan att jag sagans slut hunnit att se

När jag vaknade föll morgonljuset in från fönstret

och jag såg upp mot den bruna spiselkransen

Ljusen hade brunnit ut sedan länge nu

men jag slöt ögonen och hoppades att de

små lågorna som greppat om varandra så hårt

på något sätt hade funnit frid under natten

och inte fastnat här som min gengångare

Och döm av min förvåning när jag senare

på min väg ut fann att dörren var slarvigt olåst

och bredvid det tunga vredet fanns ett märke

där träet hade bränts och svärtats av små händer

Grå

Jag vaknar upp för ett år sedan
Och vi målar tillsammans väggen grå
Tusen drömmar som fångas i en färg
Du skrattar och ler som du alltid gjorde då
Skymningen leker genom fönstret
Men vi ser den inte ännu för ljusen
lyser starkt som en sommarmorgon
Och tiden ligger framför oss två

Ett halvår till och du har bett skymningen
Att ta den ska ta mig med när den går
Tiden har rört sig men vi sitter stilla
Du är sorg och jag är trött utan färger
I det svaga skenet är väggen gul och inte grå
Bara lite mörkare än när den var vit
Som om drömmarna har lämnat sin nyans
Genom det fönster som vi öppnade då

Ett halvår till mellan väggarnas bojor
Som två ljus kämpande om samma syre
Falnar vi tillsammans sakta in i skymning
Och i mörkret är väggen nattsvart
Som om våra händer aldrig vidrört den förut
Och jag lägger mig en stund på soffan
Tills jag vaknar igen för ett år sedan
och kanske målar vi väggen grå

Nattstormen

Kanske svävar tystnad som om natten

På en vinges avstånd nog ännu mer

En enklare värld från en fönsterglugg

I snön skymtar stadens ljus först på håll

Tusen små hus som gungar likt vågor

Taknock efter taknock som lämnar spår

Böljar i en stad som växt högt och lågt

Som rest sig en gång och fallit ändå

 

Inga fåglar när himmelen vilar

Trots att träden fast och stilla än står

Och där marken en gång grönskande låg

Breder staden nu ut sig asfaltsgrå

Bort till hörnet där gatorna spricker

Där lamporna inte längre tar vid

Och där vindarna viskar om röster

De nattbarn som fanns i en annan tid

 

Och ett torn blir till människans längtan

En lika tystnad som sorgsen symbol

Som höjer sig högt över åsarna

I en stad som lämnats av fåglarna

blir trappor till vingar för drömmarna

och vindar likt sånger blir önskningar

Och stegen som ekat i gränderna

de låter sig fångas av stormarna

Irrbloss

En lägenhet blir ett hem först när en doft flyttar in

Och fåglarna leker som om ingenting har hänt

Men fårorna som rivitis i snöskaren vet

Att vinden som vilar över frosten likt en röst

Är en vän du måste lära dig att viskande älska

Och irrblossen lyser trots allt vid himmelen än

En ljuslåga räcker nog för att tända en stjärna

För var tar elden slut och var tar elden vid?

Vintern ligger doftlös och klär sig i månljus

Och världen slumrar under svarttjärnens is