Jag stal från dig,
eller vänta – tog försiktigt
Bit efter bit från ditt pussel
tills ingenting du var
längre passade ihop
Och när dörren slog igen
vände jag mig om och sade
varför lämnar du mig i bitar?
Kategori: Poesi & Kort skrivande
Om ni är som jag var
Så märkligt det är att lyssna när jag går nedför gatan
den under gröna träd och med den spruckna grå asfalten
där jag hör ljudet av våra fötter som slår mot marken
det dova ljudet av en boll som studsar nedför backen
våra steg, de som ekade en gång för länge sedan
precis som om vi vore fångade i just den dagen
har jag stannat tiden där under de gröna vårbladen
men det är andra fötter som kommer att eka där nu
andra ögon som kommer att se på när bladen slår ut
mindre kroppar än vad våra är men mer lika oss då
andra minnen som formas av samma hårda asfaltsgrå
och jag tänker att det är så det alltid måste vara
att andra knän måste lära sig att på sitt sätt skrapas
men där de andra sedan länge lämnat just den gatan
blev mina fötter på något sätt den våren alltid kvar
Brofästet
När du svävar ljudlöst klättrande bort drar jag dig intill mig
Svarta stänk på vita papper fyller rummet där jag andas ord
Som små önskningar, som små blixtar, som små stjärnor
Kalla dem vad du vill – de flyter i ett rum som aldrig tystnat
Som en gång antikens greker gjorde av pinje och cypress ska jag
Med varje båt jag kan finna bygga en bro och marschera hemåt
Med ord som viskar, skriker, ropar, ramlar ut och skäms ibland
Och utanför blir regnets ocean mot asfalten en krusad spegel
Vid brofästet min reflektion i tusen irrande små bitar bryts
I cirklarna från tusen droppar darrar bilderna försiktigt
Och ljudet av din röst lämnar svarta stänk på pappret mitt
Under taknocken
Just under taknocken bor en fågel
Strax under molnen på nummer åtta
Två våningar upp från markens grönska
Och några trappor ned från himlen
Blickar ut över en stad som aldrig sover
Skorstensröken stiger som en minnespust
Skingras och blir till svävande bomullsstråk
blandas upp med sommarhägg och dagg
doften av tusen nätter som han har lämnat
doften av tusen nätter med samma fjädrar
trots att han ruggat för att klä sig i fler
och han blickar bakåt en sista gång
men han blickar aldrig någonsin ner
tegelpannorna är ännu sommarljumna
trots att månregering sedan länge tagit vid
och han kastar sig uppåt för att vinden söka
i siktlinjen finns höghusens ljus likt en fyr
och han ser aldrig ner mot marken igen
för ovan hans huvud morgonen gryr
Spår i sanden
Dagen då jag såg in i dig visste jag på något sätt
Att jag kommit tillbaka till en plats jag aldrig lämnat
Du säger att vi kanske träffats förut i andra liv
Det här räcker ändå till så länge du är vid min sida
Så märkligt att tänka nu att det fanns annan tid
När du inte rört vid mig, lekt med mig, älskat mig
Funderat med mig, retats med mig, känt med mig
I långa år hörde jag små fågelviskningar som skuggor
Och jag vet att jag funderade om allting som var ditt
En berättelse som utspelade sig på en annan plats
En egen ö och en annan värld helt utan spår av mig
Och nu kommer jag hem till samma punkt igen
Där jag aldrig varit förut men som ändå är mitt hem
Så märkligt det är att se in i dina ögon och veta
Att jag kommit tillbaka till en plats jag aldrig lämnat
Eldstorm
Du frågade mig vem jag är imorgon när taket rasat in
om vintervindar piskar vita väggar under isens tyngd
men jag svarar, lite dröjande, att jag aldrig tänker frysa
att jag värmer mig, orange igen, i sken från det förflutna
För jag bränner alla broar som jag lämnar bakom mig
Jag bränner allt och lågorna – de klättrar genom taken
För jag, jag är en eldstorm där jag härjar genom staden
och som dina ögon brann på mina näthinnor den natten
ska jag bränna bort din bild tills allt som finns av dig är aska
för du kommer aldrig blekna, tyna, urvattnas, förtvina
jag ska bränna varje stund vi haft och alla våra minnen
som du brann för mig den natten ska jag bränna allt du lämnat
och ingenting det skonar jag – tills askan är vår morgondag
som Fågeln Fenix blir jag till i punkten där du tog vårt liv
Tills vingslagen i askan är det enda som jag lämnar kvar
och jag väntar genom natten för att hålla vad jag lovat
för att se om Guds små sparvar skulle få av bordets smulor
Men jag tänker aldrig hungra, törsta, vänta vaken mörkret
och ingen kyla river mig trots vinterns bistra, dystra yra
för jag, är en en eldstorm – gjord för att allting förtära
och löftet som du aldrig hört ska du nu aldrig höra
om taket rasar över oss så är det du som ska få frysa
för jag, jag är en eldstorm som gör slut på vinterns kyla
och inga broar lämnas kvar, din fråga den får aldrig svar
imorgon är jag samma som igår och som jag alltid var
men född på nytt i fågelns dräkt på natthimlen en låga klar
och vingslagen i askan är det enda som jag lämnar kvar
Newtons bubbla
Redan Newton kände till det;
Actioni contraria semper et aequalis est reactio –
varje reaktion får en proportionerlig motreaktion
vem trodde du dig vara när du med hjälp av en nål
spräckte såpbubblor i rummet intill?
Som askan över Pompeji faller reflektionerna
i tusen flagor över golvet ekar förflutna röster
”Vi uppfinner oss själva varje dag”
– det sade en gång en visare man
än vad jag någonsin kommer att bli
men för allt han var hade han fel, så fel
för jag uppfinner mig själv varje minut
födslovåndor ersätts genast av skräcken
för de passerande jagens frånfälle
och på det hala golvet i rummet intill
över vars slitna plankor jag dansar fram
som en eldslåga; ömsom ljus, ömsom flackande
gräver jag mina naglar in i väggen för att inte falla
Ramverk
Mörka, regnvåta stenväggar
På något sätt likt en tavelram
murade de in ditt liv
gav dina försiktiga steg
en slags berättelsens kontext
handlingen då du tvekade
drogs ut i tiden – stod still
tvådimensionell som en målning
men med en människas djup
innan du kände dig fram
längs de skrovliga murarna
och försvann utanför synhåll
tills bildramen tömdes
och alla skulder som vilat
var tillbaka på noll
jag hängde dig på väggen
ett tomt ögonblick som vittne
om alla de som varit fyllda
Carpe Noctem
Den mörka vintern utanför det var en evigt nattsvart dörr
Där du till slut gav upp, tog sats och gick från ljuset ut i snön
Och allt jag såg det var din klara siluett som klättrade
tills allt jag såg det var din frusna hand som sakta öppnade
helt utan tvivel, tvekan skred du ut och genom mörkret in
men jag blev kvar med ljuset av en natt som aldrig varit din
den våren såg jag träden sakta kasta bort sin vita skrud
och avtrycken du lämnade blev till en bäck som saknar slut
och solen fyller rastlös reva riven under tunga steg
tills inget längre vittnar om den natten då du gick din väg
allt som genom tid och rum finns kvar av oss det är distanser
Solen bäddar allt i guld – som om du aldrig riktigt fanns här
IN SPE
Gardiner för fönster utan insyn
färglöst format glas och släckta lampor
ett fågelbo vid taknocken faller
där den första höststormen blommat ut
Det grå taket släpper inte taget
dimmans hand kramar livet ur stjärnor
men på gårdsplanen glittrar pölarna
fyra ögon som kisar mot natten
vinden river girigt av gren och blad
och från ett mörkt fönster utan insyn
lyser stilla svagt ett flammande sken
som ingen dimma eller storm rår på
Berättande 