Han var, i någon mån, beständig, solid, en enda
målad med svart tusch och grova konturer
under en annars oförsonlig lyktas sken
skriven på en gulnad sida i slarvig stil
såg han sig själv tydligare än förut
tills det bultade hårt och taktfast på dörren
– natten gjorde sin sedan länge väntade entré
alltid förutsägbar till sin natur, aldrig pålitlig
en kall älskarinna fylld av tystnad och mörker
en svartsjuk romans fylld av själviskt dunkel
natten tolererade inget ljus, ingen sikt
allt som dagen med fast hand målat i färg
rev den i stycken och viskade ohörbart
allt som dagen värmt kramade den kyla i
och i sitt mjuka täcke kvävde natten allt
ett vilande gult papper fyllt av svarta streck
blev en flämtande låga i livlöst rum
och precis som Schrödingers katt vilade han
med ett öga öppet väntandes på morgonen
och med armen klamrad hårt runt hennes sida
i det förutom drömmar tomma rummet
passerade en stund då han samtidigt fanns
– och ändå inte
Berättande 