Schrödingers natt

Han var, i någon mån, beständig, solid, en enda

målad med svart tusch och grova konturer

under en annars oförsonlig lyktas sken

skriven på en gulnad sida i slarvig stil

såg han sig själv tydligare än förut

tills det bultade hårt och taktfast på dörren

– natten gjorde sin sedan länge väntade entré

alltid förutsägbar till sin natur, aldrig pålitlig

en kall älskarinna fylld av tystnad och mörker

en svartsjuk romans fylld av själviskt dunkel

natten tolererade inget ljus, ingen sikt

allt som dagen med fast hand målat i färg

rev den i stycken och viskade ohörbart

allt som dagen värmt kramade den kyla i

och i sitt mjuka täcke kvävde natten allt

ett vilande gult papper fyllt av svarta streck

blev en flämtande låga i livlöst rum

och precis som Schrödingers katt vilade han

med ett öga öppet väntandes på morgonen

och med armen klamrad hårt runt hennes sida

i det förutom drömmar tomma rummet

passerade en stund då han samtidigt fanns

– och ändå inte

Syfte-rytm-tyngd-innebörd – eller hur jag nästan lustmördade min dator

Häromdagen gjorde jag någonting som är väldigt ovanligt för mig. Jag publicerade som bekant en dikt, vilket väl i sig inte är speciellt anmärkningsvärt. Däremot var min skrivprocess denna gång annorlunda och jag tänkte peta lite i de tankarna bara för att det är intressant att resonera kring det. Som vanligt börjar jag helt obegripligt på en annan plats. Men vi kommer fram, häng kvar.

Fortsätt läsa Syfte-rytm-tyngd-innebörd – eller hur jag nästan lustmördade min dator

Non haec sine numine divum eveniunt

Solen går sakta ned över taken i väst

och jag minns att du är färgen orange

du är värmen vilande på sommarsten

men jag – jag är lila, jag är vinterns kyla

de visa säger att ingenting föds ur ingenting

och kanske har de rätt, tänker jag, alltid rätt

men du var ingenting för mig innan dess

en del av en ständigt ofångad svartvit dröm

tills du en natt fyllde min mun med en smak

en söt, somrig smak jag aldrig förut känt

mitt huvud med en tanke jag aldrig tänkt

vi såg ned från takens brant den natten

och väntade i långa timmar på vårt regn

men tegelpannorna ligger sorgset nakna

och stuprännan är fylld av lila fjädrar

du säger att stjärnskådarna alltid får rätt

trots att vi inte ser de brinnande kloten

en allt för orättvist dömande ordning

där du säger att de vilar bakom tunga moln

de som har gett dig värmens färg orange

men låtit mig, vid din sida, vara vinterns lila

Morgondimman lyfter bordets smulor

svältande hjärtan som ännu får hungra

och du lämnar mig som jag en gång var

en dyster spådom som når morgonens ljus

efter den dagen föll sommarregnet äntligen

och världen, orange, doftade plötsligt höst

men det var mitt regn, vatten att ensam bära

en stillsam musik gjord för att ensam höras

högt ovanför taken klär säkert molnen ännu

världen i sitt vita, mjuka, förlåtande silke

och höstens första luft den fyller lungor lila

och även fallna fåglar förtjänar himlen

de säger att vingar som flyger lär sig att älska

och vingar som inte bär – de lär sig rädsla

men natten faller alltid över alla fåglar lika

Krysantemum , del 3 – den sista delen.

Det här är den tredje och avslutande delen i Sci Fi-berättelsen Krysantemum. Här finns Krysantemum – del 1 och Krysantemum – del 2.

Fortsätt läsa Krysantemum , del 3 – den sista delen.

Absurdium

Nu brukar jag inte skriva ut vad grejer som jag skrivit faktiskt handlar om, men den här är så pass gammal och snurrig att jag kände mig därtill nödgad. Absurdium hör hemma i nonsensical-genren och är en reflektion över känslan av att fastna i sin egen fiktiva värld. 

 

Fortsätt läsa Absurdium

Krysantemum – del 1

Det här är del 1/3 i Sci Fi-berättelsen Krysantemum. En dystopisk berättelse om hopp och vad det innebär att vara människa. 

Fortsätt läsa Krysantemum – del 1