Tidvattnet passerar varv efter varv
Och jag. På land, jagar spöken
jagar det rytmiska tickandet
från sekundvisaren
Faller ut och in i tankar
Tills tiden dras ut – otydlig
En linje eller en cirkel
vad spelar det för roll?
Precis som visaren på klockan
inte minns det föregående varvet
så är också jag
som tidvattnet
När jag tänker på dig så smakar min tunga sött blod
Nätterna vi delat dansar eld i mina ögon
och på mina fingertoppar brinner du som solen
Men det är tomt där din gryning en gång tyst vilade
och ditt ljus vägrar plötsligt att smygande uppstiga
Du som felikt dansar med dimman genom nätterna
För att lämna fälten i de första guldtimmarna
Som om du kanske funnits men ändå kanske inte?
Och samma stjärnor, samma måne skiftar alltid plats
I himlaljuset såg jag vem jag var i nattens tjärn
Och du för mig var stjärnan som om natten himlen bär
som lyser upp min bild i vattnets silverskärvors sken
Du finns i varje vind, varje doft av daggens vandring
Du finns i varje hav, varje skog, i alla ängar
men ingenstans i sjödjupt mörker jag mig själv där ser
Kanske är en spegel ett slags livets förhandling?
Som dimmorna i sommarnatt alltid i förvandling
Kanske har vi en själ ibland, andra gånger inte?
Och kanske fanns jag till en natt – bara inte denna?
En fågel utan flykt och utan väg och utan dag
Och kanske kan det inte utan ”dig” finnas ett ”jag”?
På en bänk i Tegnerlunden sitter jag och andas in nattluften. Här där Strindberg står staty – tvekade han någonsin? Här där Mio befriade anden från flaskan. Här under träden där orden bor.
Så många stunder av mitt liv, många av de som betyder något, har utspelat sig i parker och nätter. Men inga ord fyller mig ikväll och svaren är få. Mina skor är tunna mot marken och nattluften smakar vår.
”Memento Mori”, sade de gamla romarna till segerrika generaler som förärades med ett triumftåg. ”Minns att du är dödlig”. Kanske minns vissa av oss det alldeles för ofta, andra inte alls. Men trots allt – allt vi gör är att skriva. Och samtidigt – det vi gör är att skriva. Det är både enkelt och fantastiskt.
I går skrev jag klart (alltså, ni vet sådär klart som ett första utkast är. Det vill säga inte klart alls. Men ändå ”klart”) det svåraste kapitlet i min bok hittills. Två kvinnor möts, den ena mer osäker – präglad av ett liv som fått henne att tvivla. Den andra för sig med självklarhet, självförtroende, driven av syfte och handlingskraft.
Jag tror att vi alla har mött dem – jag har definitivt. De där människorna som valsar in i ett rum och tar en hel atmosfär med sig. Man kan känna att de är där, blicken söker sig till dem, de äger utrymmet, de BLIR rummet.
Missuppfatta mig rätt, jag älskar att synas lika mycket som någon annan. Jag är måhända introvert men knappast folkskygg. Jag älskar att hålla föredrag, att stå på scenen och tala om ditt eller datt. Och det är kanske i den situationen som jag lyser som klarast. Men jag för mig inte med en självklarhet som är avundsvärd.
Och jag tänker att det nog är typiskt för vårt skrå, vi skrivande. Långt ifrån alla, men ändå många av oss, är nog ganska eftertänksamma varelser. I varje fall till dess att vi blir riktigt kända. Då händer något hos många, verkar det som.
Ibland roar jag mig med att se författarintervjuer på TV och fundera på vad jag hade svarat på frågorna. För handen på hjärtat, finns det någon yrkesgrupp som är så ****nödig? Pompösa självklarheter staplas på varandra av ofta svartklädda, väl utbredda kulturpersonligheter. De verkar många gånger likt narcissus ha stirrat för djupt ned i vattnet på sin spegelbild.
När jag sitter och tragglar med texten och river den ut över pappret, väger varje ord med en noggrannhet som fått Osiris att avundas min våg, önskar jag att det fanns lite mer självklarhet i mig. Att rummet ägdes av mig, snarare än tvärtom. Men vi utvecklas ständigt och kanske blir vågen en dag mindre nogräknad, tänker jag.
Och kanske återfinns det finaste också i det mest sköra av oss själva. Kanske är det i tomrummet mellan tvivel och papper som mina bokstäver blir ord, mina textmassor blir levande. Eller är det i självklarheten som den bästa av texter hittar näringsrik jord att växa i?
Oavsett mår vi nog alla bra av att stanna på jorden och inte låta oss sväva i väg. För hur annars kan man beskriva världen om man inte minns dess skörhet?
For a long time now I have tried simply to write the best I can. Sometimes I have good luck and write better than I can.
– Ernest Hemingway
Hej hallå bloggen, ja det var länge sedan, jag vet. Vad jag har haft för mig? De vanliga. Funderat, tänkt och krånglat mer än rimligt runt mitt skrivande. Som vanligt. Jo, jag vet att jag måste bli bättre på att hitta en jämn nivå, bloggen. Men det är svårt att skriva när lusten inte finns – och lika lätt när musan stryker mig över ryggen.
Hur det går? Jo, tackar som frågar. Det går framåt. Eller, ibland undrar jag om jag verkligen har valt rätt projekt att jobba på. Jag kanske borde ha tagit något enklare först, något som går att färdigställa snabbt. Att inte ta den svåraste, krångligaste och mest tidskrävande vägen. Men med handen på hjärtat har min arbetsinsats varit varierande.
Den sista tiden har jag skrivit på, men det blir inte mycket text. Jag fastnar lätt i detaljerna, de där jag borde lämna. Men jag vill så mycket. Få det rätt från start. Jag var tvungen att skriva om två tidiga kapitel och jag insåg hur mycket tid det tar. Jag ”skrev ut” en karaktär ur handlingen. Och det funkar bra, det blev så mycket bättre, levande, logiskt och djupare än tidigare. Men det bästa är att göra rätt från början.
Hur min plan ser ut nu? Jag måste traggla igenom det här kapitalet jag arbetar på nu, det är ändå det kanske svåraste kapitlet i boken. Hur informationssdumpar man utan att informationsdumpa? Ja du, det frågar jag mig ständigt. Men jag rör mig framåt. Om texten var en flod som sakta flöt emot mig, då skulle jag säga att jag simmade något slags bröstsim just lite snabbare än vattnet forsar mot mig. Så jag tar mig sakta, makligt framåt. Och jag flyter.
Förlåt att jag bara pratar om mig själv bloggen. Men att skriva i arbetet hela dagarna och att skriva på en bok om kvällarna, det tar mycket energi och skrivlust. Men jag ska bli bättre. Tack för att du lyssnar. Hej, för denna gång!
”There is a time in the lives of most writers when they are vulnerable, when the vivid dreams and ambitions of childhood seem to pale in the harsh sunlight of what we call the real world. In short, there’s a time when things can go either way.”
– Stephen King
Jag menar det inte som något avskräckande, bara mer som ett kallt konstaterande. Medan jag nu försöker knacka text försöker jag också förkovra mig i konstens oändliga mängder av val. Perspektiv, karaktärsdrag, handlingens struktur… Allt och hela tiden är ett alternativ som stänger och öppnar dörrar.
Jag antar att det finns två sätt att hantera det. Att tänka igenom dem alla och försöka göra smarta val. Eller att gå på känsla och inte övertänka. Men svårt är det.
”Ord uttrycker inte tankar särskilt bra. Omedelbart efter att de uttalats blir de lite annorlunda, lite förvridna, lite löjliga.”
– Hermann Hesse
I dag, i den kalla nattluften, blev jag vittne till någons liv. Någons riktiga liv. Ett svek, gråt. En kort episod i mitt liv, något jag glömt om några dagar. Något som de aldrig glömmer, de svek eller tårar som föll i den kalla nattluften.
Som ett tyst vittne betraktade jag scenen några flyktiga ögonblick från en balkong. Och jag tänkte att det är precis så här det är att vara författare ändå. Att se scenen ovanifrån, betrakta den, se känslorna spelas ut, försöka förstå.
Går det att se våra karaktärer inifrån och mår vi i så fall bra av det? Eller behöver vi distansen? Det är så lätt att i en bok skriva om ett svek, om döden, om livet, om kärleken, för att sedan lika flyktigt som jag på balkongen kunna lämna det därhän.
Men för våra karaktärer är det de upplever alltid sant. Deras sorg så verklig, deras upplevda svek så upprivande. Kanske kan vi – någon gång om vi har tur – komma nära att beskriva en riktig känsla i all sin ofantliga tyngd och komplexitet.
Berättande 