Kategori: Reflektioner

Det finns gott om exempel på berättande som man önskar vore bättre, där man är villig att ha överseende med fel och brister på grund av andra drag som man uppskattar. Jag själv älskar ju historia. Jag tycker dessutom att historien om Jeanne d’Arc är oerhört häftig. Det är ett av de exempel där verkligheten nästan överträffar fiktionen. Men filmen… var ska jag börja.

Alla som skriver – eller i varje fall aspirerar på att skriva – en roman har många gånger fått höra ”show – don’t tell”. Det är i och för sig applicerbart inom det mesta. Poesi, journalistik, till och med content marketing. Ingen tycker om att bli skriven på näsan. När vi läser texter, ser filmer, tar till oss poesi eller musik – då vill vi också ha ett tolkningsutrymme.

Jeanne d’Arc lyckas på något vis vända en komplicerad, mångfacetterad story till en ganska platt historia. Låt mig förklara varför: Luc Bessons casting av Milla Jovovich var säkert okej – men styrningen av karaktären (oavsett om det kommer sig av manus, regissör eller skådespelerskan själv) lämnar oerhört mycket att önska.

Hennes två karakteriserande drag är 1. Helighet, 2. Sårbarhet. Uppenbarligen tyckte någon att det var så viktigt att trycka på det sistnämnda att karaktären i fråga närmast gråter sig igenom två timmar av handling. Där det hade räckt med ett par scener som etablerar hur hon känner över kaoset som ändå skapas i hennes namn. Här har istället en stor portion av filmen avsatts åt att trycka upp hennes känslor i ansiktet på tittaren.

Det här får som resultat att hon blir extremt platt och extremt irriterande. Och finns det något som få har överseende med så är det just irriterande karaktärer. Karaktärer vi ogillar är inget problem. Det driver handling. Men karaktärer som irriterar är alltid en varningsklocka. Speciellt när det handlar om huvudpersoner.

Lektionen i det här är att när vi förmedlar känslor eller personliga egenskaper – välj med omsorg tillfällen där detta får lysa igenom. Väldigt få av oss går runt och är BARA ledsna, BARA glada etcetera. Eller, för att citera en annan av skrivandets regler: Less is more.

Det finns många artister och låtskrivare som imponerar på mig med sina djupa texter. En person, som kanske är något av en underdog, är Astronautalis. Packat med både filosofiska strofer, historiska glimtar och ganska starka rim- och rytmkompositioner.

Jag har sagt det förut och säger det igen, låttexter är på många sätt den nya tidens poesi.

I know it’s hopeless, Hell
Ain’t big enough to hold us back.
Come on, let’s pick a fight.
We hunt for trouble tonight.

Ganska enkelt. Första två raderna rimmar inte, sista gör. Stavelser 6, 8, 6, 7.

Men det är något med textraderna som ändå levererar. Ibland är det så, svårt att sätta fingret på vad och givetvis sjukt subjektivt. I hans fall handlar det väldigt mycket om att rytmen och tyngden i orden faller riktigt bra. Läs exempelvis detta ur ett rytm- och tyngdperspektiv:

Old growth holds hope, let the brambles scrape your skin
Scars are story books, blood will wash away your sins

 

 

 

 

Okej, det här blir åter en ”ego-post” helt enkelt. Jag tänkte lite kort berätta om vilka kategorier jag rör mig inom just nu och varför när det gäller mina längre texter.

När det gäller skrivandet i längre form brukar jag säga att jag jobbar i kategorierna historia, fantasy, skräck, sagor och övernaturligt.

Historia var där jag började en gång i världen. Så länge jag kan minnas (i alla fall i vuxen ålder) har jag älskat historia. Men jag är också medveten om att det är en fruktansvärt krävande kategori att skriva inom eller berätta inom. Det här beror så klart på att alla regler redan är satta och att det därför finns så mycket som man behöver förhålla sig till. Majs fanns inte i Europa på medeltiden. Kejsar Trajanus trodde inte på demokrati. Och så vidare.

Det här leder osökt in på den genre där jag är mest verksam just nu. Fantasy är på sätt och vis som att ta det historiska, dumpa hälften av reglerna och sätta dit egna istället. För det är minst lika krävande att skriva här som det är att skriva historia. En värld som är påhittad måste vara minst lika logisk som vår värld eftersom varje läsare kommer att syna detaljerna i sömmarna. Samtidigt – och det är väl här som lockelsen ligger för mig – kan du hitta på helt egna händelser, karaktärer, föremål och regler. The sky is the limit – men inte i fantasy.

Skräck är enklare att arbeta inom, men det finns nog ingen kategori som får mig att riva håret på samma sätt. Grejen är att skräck är lätt – och fruktansvärt svårt. Det är inte för inte som det finns så mycket dålig skräck. Böcker, filmer, vandringssägner vid brasan – det finns gott om exempel på skräck som tycks ha en self destruct button. De börjar starkt för att sedan få allt de skapat att gå upp i rök. Jag återkommer till detta vid senare tillfälle.

Men why:et, varför jag gillar denna kategori, handlar mycket om att få saker engagerar så mycket som att berätta skräck. Vare sig du vill eller inte dras du som åhörare, tittare eller läsare in i det. (Eller som livrädd författare som ser sig över axeln mer än en gång). Det är djuriskt, det är rått, det är instinkter.

Sagor är som fantasy men ett nedkok. Jag ska diskutera lite närmare om berättarstrukturen i sagor tänkte jag, men det får bli vid senare tillfälle. Det är en genre som lockar just för sin historiska bakgrund. Sagan är ett så uråldrigt sätt att berätta att de ofta – tillika med skräcken – har hittat sätten som engagerar oss. Sagorna följer inte riktigt samma strukturer eller krav på logik som mycket annat skrivande – men de ställer högre krav på att ha någon form av mening.

Det sista, det övernaturliga, är en ganska bred stämpel. Det har visat sig vara svårt för mig att skriva utan att låna från sagor, myter, legender eller fantasy. För att vara ärlig vet jag nog inte riktigt hur man gör det och jag skulle inte kunna hitta inspiration nog för det. Det är inte min grej. Det övernaturliga låter oss nämligen, tror jag, faktiskt få en bättre överblick av vår fyrkantiga värld. Det utmanar våra föreställningar.

Okej, det här var bara ett brett grepp om vad jag arbetar med när det gäller längre texter. Återkommer till de diskussioner som jag påbörjat här senare.

“If I’m honest I have to tell you I still read fairy-tales and I like them best of all.”

Audrey Hepburn och jag delar föreställning.

På något sätt känns det som att det naturliga – i varje fall för en blogg om berättande – är att börja från början. Jag tror att alla som konfronteras med frågan ”varför skriver du” får vissa problem med att ge ett svar. Här finns utrymme att glida runt både till psykologin och till metafysiken.

En av de bästa förklaringarna som jag har fått höra var en person som sade mig att hon skrev för att den värld som hon beskrev – den kunde hon kontrollera. Och visst finns det en lockelse i att vara dockspelaren – regissören som skapar det chockerande snarare än att chockeras.

För mig handlar skrivandet mycket om identitet. Jag kom igång på allvar när jag var runt 15 år. Jag gjorde några högst tafatta försök att skriva en bok. Med dagens visdomar kan jag väl säga att kvaliteten inte riktigt höll måttet (jaja, jag vet – man ska inte vara allt för självkritisk). Men jag skrev – och det hände något inom mig.

Poesi och noveller, mer lättsmälta berättarformer, blev en viktig del av min vardag vid tidig ålder. Delvis som en form av utlopp men också, tror jag, att precis som ovan citerad person uttryckte det gav det en känsla av kontroll.

När jag var 19 påbörjade jag min första roman – även om den aldrig blev färdigskriven till 100 procent. Och där, några år senare, insåg jag hur viktigt berättandet och skrivandet blivit för mig. Det började dra och rycka i mig, på något sätt. Jag hade tankar på att bli retoriker och började därför studera vid universitet. Det kreativa skrivandet fanns kvar men jag tänkte mig inte det som en yrkesväg- tills jag av slumpen halkade in på en journalistutbildning och insåg att jag faktiskt kunde arbeta med att skriva.

På sätt och vis kan jag ha dåligt samvete för detta. När jag växte upp fanns det många drivna människor som absolut ville bli journalister men som inte tog sig dit. För mig har berättandet alltid varit den röda tråden men att jag skulle bli journalist var knappast en tanke jag hade – då i varje fall.

Däremot finns det en stor skillnad i mitt ”varför” när det handlar om skrivandet i arbete eller som kreativt utlopp. När jag skriver i arbetet finns delvis en annan motivator än när jag sätter mig på kvällstid, ibland trött och inte alls på humör, och ändå tvingar ur mig lite text.

Skrivandet blir till slut en hunger – en hunger efter att berätta nästa del i sagan som rullar i huvudet. Berättandet blir en del av den fysiska världen. På tunnelbanan, bussen, promenaden, lunchrasten. Idéerna kastar sig över mig snarare än att jag söker upp dem. Kanske är det enklaste svaret på frågan varför i varje fall jag skriver att jag nog inte hade kunnat göra annat. Hungern hade funnits kvar – och jag hade inte känt mig helt komplett.

“Writing is a socially acceptable form of schizophrenia.”

E.L. Doctorow