Upp, ned, upp, upp, ned och upp igen

Hej hallå bloggen, ja det var länge sedan, jag vet. Vad jag har haft för mig? De vanliga. Funderat, tänkt och krånglat mer än rimligt runt mitt skrivande. Som vanligt. Jo, jag vet att jag måste bli bättre på att hitta en jämn nivå, bloggen. Men det är svårt att skriva när lusten inte finns – och lika lätt när musan stryker mig över ryggen.

Hur det går? Jo, tackar som frågar. Det går framåt. Eller, ibland undrar jag om jag verkligen har valt rätt projekt att jobba på. Jag kanske borde ha tagit något enklare först, något som går att färdigställa snabbt. Att inte ta den svåraste, krångligaste och mest tidskrävande vägen. Men med handen på hjärtat har min arbetsinsats varit varierande.

Den sista tiden har jag skrivit på, men det blir inte mycket text. Jag fastnar lätt i detaljerna, de där jag borde lämna. Men jag vill så mycket. Få det rätt från start. Jag var tvungen att skriva om två tidiga kapitel och jag insåg hur mycket tid det tar. Jag ”skrev ut” en karaktär ur handlingen. Och det funkar bra, det blev så mycket bättre, levande, logiskt och djupare än tidigare. Men det bästa är att göra rätt från början.

Hur min plan ser ut nu?  Jag måste traggla igenom det här kapitalet jag arbetar på nu, det är ändå det kanske svåraste kapitlet i boken. Hur informationssdumpar man utan att informationsdumpa? Ja du, det frågar jag mig ständigt. Men jag rör mig framåt. Om texten var en flod som sakta flöt emot mig, då skulle jag säga att jag simmade något slags bröstsim just lite snabbare än vattnet forsar mot mig. Så jag tar mig sakta, makligt framåt. Och jag flyter.

Förlåt att jag bara pratar om mig själv bloggen. Men att skriva i arbetet hela dagarna och att skriva på en bok om kvällarna, det tar mycket energi och skrivlust. Men jag ska bli bättre. Tack för att du lyssnar. Hej, för denna gång!

Att skriva om kärlek

Jag minns inte vem, men någon sade att alla bra, framgångsrika böcker i historien måste beröra två saker: Döden och kärleken. Döden beskriver vi nog på två helt olika sätt. Antingen ingående eller väldigt slentrianmässigt.

Kärleken är svårare. Det är, hur man än ser på det och trots att många nog tappar tron på den, kanske livets viktigaste ingrediens. Hur mycket av historien har inte styrts av den och människans vilja att fånga den?

I min fantasyserie försöker jag belysa den på flera sätt. Vild, otämjd romantik. Krypande och försiktig sådan. Inte minst trasig och olycklig. Kärleken innehåller allt av detta.

Tyvärr, som den obotlige romantiker som jag nu är, har jag också märkt att den olyckliga är mer i modet. Lycklig kärlek upplevs ofta som ostig och kanske lite för påtaglig. Ungefär samma förhållande som med att skriva om glädje istället för sorg.

Det gör att jag ofta tycker att det är svårt att beskriva kärleken i textform. Man blir liksom lite bakbunden och får vara kreativ för att komma runt flosklerna. Det är i alla fall så jag tänker. 

Jag jobbar just nu på en kärlekssaga mellan två av mina huvudkaraktärer och vi får se vart det leder. Hon är väldigt ung och naiv, han väldigt trasig. Jag hoppas att den dynamiken blir bra.

Polletter som faller sakta

Jag har brottats med en grej som hör till religions-systemet i min fantasybok. Och så helt plötsligt, från ingenstans, utan förvarning, ramlade polletten ned.

Detta innebär att jag – förutom att gå igenom texterna en sista gång för själva förarbetet nästan bara har personbeskrivningar kvar att göra. Men jag måste säga att detta är både mödosamt och ganska tråkigt. Hittills inte min favorit-bit i processen, samtidigt som den givetvis är enormt viktig. Det är främst lite mindre karaktärer som jag fortfarande petar med.

En annan karaktär fick ett nytt ansikte igår. Tanken var att göra något av den karaktären, men den drog i en annan riktning. Jag ska nysta lite i denna tråd och se vad som händer om jag drar lite i den.

Sedan har jag arbetat på bokens absoluta inledning. Försökt hitta rätt tyngd, tempo och inledning. De fem första meningarna. Jag tror att jag har kommit nära vad jag vill uttrycka här. Det kommer troligen bli de mest genomarbetade meningarna i hela boken. Men så är det ju också vida känt att en inledande mening på något sätt avgör riktningen lite (eller är det en myt? Jag tänker att läsaren nog tar ett par sidor på sig att döma ut verket). Nåja, det rör på sig i någon mån.

Min svågers mosters kusins hamster. Typ.

Hej där ute i cybermörkret. Hösten verkar ha fallit ned över många där ute och det är ju tryggt på något vis att inte bara jag har varit dålig på att uppdatera. Det kanske är för årstiden normalt. 

Jag jobbar på en fantasy-serie i fyra delar, som kanske är bekant. Det innebär per definition att det har varit en himla massa förarbete då detta görs parallellt för flera böcker. Fantasy-genren är på många sätt speciell.

Ett ”problem” är att fantasy tenderar (det är ingen nödvändighet men blir ändå ofta så) att innehålla en himla massa karaktärer. Den gode George har tydligen någonstans runt 1’400 namngivna karaktärer i sitt Game of Thrones-epos. Han är ju otroligt skicklig men jag kan inte hjälpa att känna att detta också är den största bristen i hans verk. Det är för mycket, för stort och många som jag pratat med upplever det som svårt att hänga med.

Jag har försökt att vara lite mer avskalad men ändå blir det snabbt ganska avancerat. I mitt fall finns det fyra stycken släkter som kräver någon form av släktträd därför att fler medlemmar ur dessa familjer återkommer på olika ställen i världen. Således satt jag igår och ritade de slutgiltiga (hoppas jag) släktträden.

Det är ju kanske inte på pappret den roligaste sysslan (pun intended). Dessutom tillkommer nya konflikter när allting äntligen hamnar i pränt. Om en person i släkt A är gift med en person i släkt B, då reagerar troligtvis den första personen när en person ur släkt D mördar någon ur släkt B. Ja, ni hör ju själva. Det blir snabbt, för att tala klarspråk, ett jävla nystan att reda ut. (Jaja, man ska inte svära i text. Förlåt).

Det här är dock himla frustrerande. Och en av anledningarna till att det tar sån tid att jobba i denna genre. Att göra detta till synes inte så produktiva arbete tar TID. Och att sedan sätta sig ned och betrakta hur alla trådar drar i varandra tar ännu mer TID. Och givetvis får inga viktiga trådar tappas. Just nu känns det som om mitt huvud innehåller mest såna grejer som inte får glömmas bort.

Det, mina skrivarvänner, var dagens reflektion. 

From darkness and into light

Long time no see, bloggen. Eller njae, jag har stirrat på dig av och till. Saknar du mig? Troligen inte. Saknar jag dig? Emellanåt.

Det har varit galet mycket jobb ett tag, kombinerat med det faktum att jag faktiskt skrivit/jobbat i huvudet på min bok när jag haft tid. Jag ville inte bryta flowet med att börja blogga. Det är så himla lätt att fastna i att blogga om att skriva istället för att göra det, har jag insett. Men jag har skrivit lite kort tjafs också, poesi och dylikt.

Jag tittade på en grym video i veckan när några killar smider svärd på det sätt det gjordes förr i världen. Det påminner ändå en hel del om skrivandet. Först smälte de ned metallen till en stor klump. Sedan hamrade de ut den till en puck. Sedan separerade de pucken och gjorde den till en ”orm”. Sedan steg för steg hamrade de ut och mejslade ut själva svärdets form.

Min bok befinner sig i nuläget någonstans i det sista hamrandet innan det börjar likna ett svärd. Jag separerar de dåliga idéerna från de bra och skapar struktur. I söndags roade jag mig med att sitta med alla olika personers narrativ-kurvor och kika på strukturen i andelen ”spänning” mätt. Sådant man kan roa sig med några timmar med andra ord.

Jobbar klart det sista förjobbet med karaktärer, världsbyggande parallellt med detta. Putsar. Men det börjar ta form och likna något sakta men säkert. Jag är hoppfull. Och ska bli mer aktiv här igen tänker jag. 

 

Brasklapp: Förlåt mig för min gräsliga handstil. Den gör mer ont i mitt inre än i ditt. Jag lovar.

Ett A4 är längre än man tror

Ibland blir jag rädd, när jag håller på med min bok. Rädd att den ska bli för lång. Att platsen inte ska räcka till för allt jag vill berätta. Men så lade jag sista handen vid Krysantemum. Jag kan egentligen inte säga om den första delen blev bra eller dålig. Jag är mer nöjd än jag trodde jag skulle vara men mina förväntningar var låga.

Nu glider jag ifrån ämnet här. Min poäng är att den är lite drygt tre A4-sidor lång. Och den rymmer ändå en värld. Och då började jag tänka på vad annars som ryms på ett A4. Jag har faktiskt skrivit några brev i mitt liv. Vissa som nog haft en direkt påverkan på hur saker har skett därefter. Och det finns dikter eller sångtexter som jag skrivit. Dessa är betydligt kortare än ett A4 och de finns ändå kvar i huvudet.

Mest av allt tänker jag på det som andra skrivit. Texter jag fått läsa, små meddelanden, brev som jag fått eller även brottstycken i böcker. Som någon vis person sade, det är inte böcker som förändrar liv. Det är stycken eller meningar.

Så jag tror det är ett tankefel från min sida. Att inte få plats. Ett A4 kan sannerligen förändra ett liv. Ett par kan beskriva en värld. Ska försöka få ut Krysantemum del 1 ikväll. Over and out.

Fokus, Fokus!

Jag är någon form av mästare på att hoppa mellan projekt. Det är alltid en dragkamp för mig att, lite som en 400-meterslöpare, hålla mig till en bana.

Jag har min stora fantasybok i huvudet nu, men vid sidan av är jag otrogen mot den med en sagobok och typ 10 noveller som jag vill skriva. Och då har jag också 5-6 bokidèer till i huvudet.

Jag försöker bli bättre på att stanna där jag är. Många aspirerande författare fastnar på att de aldrig får klart sina grejer. I åtta år har jag i huvudet arbetat med min fantasybok. Nu är det fokus, fokus, fokus som gäller.

Världsbyggandet är nästan klart, karaktärlistan likaså. Alla kapitel har en synopsis, vissa är påbörjade. Fokus, fokus.

Mannen utan ansikte

Jag har ett problem. Ett ganska stort. En av mina huvudkaraktärer står liksom i skuggan. Jag vet vem han är. Hur han tänker. Vad hans styrkor och problem är. Hur han tänker i olika situationer. Hur han pratar, med vilken röst, vilka ordval. Han är en ganska solid, komplex karaktär. Ljus och mörker, bra och dåligt.

Men jag kan inte se honom framför mig. Han står liksom i skuggan. Jag kan se hans kroppsbyggnad, jag kan se hans hållning – men jag kan inte fullt ut se hans ansikte. Jag har brottats med det någon vecka nu för det är ganska svårt att få fullt grepp om honom. Vi människor är ju ofta väldigt visuella och när vi läser är inget undantag. Vi vill ha tydlighet.

Ibland hjälper det att kika på lite bilder på människor för att få inspiration. Men i hans fall… jag hoppas han får ett ansikte snart.