På en bänk i Tegnerlunden

På en bänk i Tegnerlunden sitter jag och andas in nattluften. Här där Strindberg står staty – tvekade han någonsin? Här där Mio befriade anden från flaskan. Här under träden där orden bor.

Så många stunder av mitt liv, många av de som betyder något, har utspelat sig i parker och nätter. Men inga ord fyller mig ikväll och svaren är få. Mina skor är tunna mot marken och nattluften smakar vår.

Att föra sig med självklarhet, det gjorde hon

”Memento Mori”, sade de gamla romarna till segerrika generaler som förärades med ett triumftåg. ”Minns att du är dödlig”. Kanske minns vissa av oss det alldeles för ofta, andra inte alls. Men trots allt – allt vi gör är att skriva. Och samtidigt – det vi gör är att skriva. Det är både enkelt och fantastiskt.

I går skrev jag klart (alltså, ni vet sådär klart som ett första utkast är. Det vill säga inte klart alls. Men ändå ”klart”) det svåraste kapitlet i min bok hittills. Två kvinnor möts, den ena mer osäker – präglad av ett liv som fått henne att tvivla. Den andra för sig med självklarhet, självförtroende, driven av syfte och handlingskraft.

Jag tror att vi alla har mött dem – jag har definitivt. De där människorna som valsar in i ett rum och tar en hel atmosfär med sig. Man kan känna att de är där, blicken söker sig till dem, de äger utrymmet, de BLIR rummet.

Missuppfatta mig rätt, jag älskar att synas lika mycket som någon annan. Jag är måhända introvert men knappast folkskygg. Jag älskar att hålla föredrag, att stå på scenen och tala om ditt eller datt. Och det är kanske i den situationen som jag lyser som klarast. Men jag för mig inte med en självklarhet som är avundsvärd.

Och jag tänker att det nog är typiskt för vårt skrå, vi skrivande. Långt ifrån alla, men ändå många av oss, är nog ganska eftertänksamma varelser. I varje fall till dess att vi blir riktigt kända. Då händer något hos många, verkar det som.

Ibland roar jag mig med att se författarintervjuer på TV och fundera på vad jag hade svarat på frågorna. För handen på hjärtat, finns det någon yrkesgrupp som är så ****nödig? Pompösa självklarheter staplas på varandra av ofta svartklädda, väl utbredda kulturpersonligheter. De verkar många gånger likt narcissus ha stirrat för djupt ned i vattnet på sin spegelbild.

När jag sitter och tragglar med texten och river den ut över pappret, väger varje ord med en noggrannhet som fått Osiris att avundas min våg, önskar jag att det fanns lite mer självklarhet i mig. Att rummet ägdes av mig, snarare än tvärtom. Men vi utvecklas ständigt och kanske blir vågen en dag mindre nogräknad, tänker jag.

Och kanske återfinns det finaste också i det mest sköra av oss själva. Kanske är det i tomrummet mellan tvivel och papper som mina bokstäver blir ord, mina textmassor blir levande. Eller är det i självklarheten som den bästa av texter hittar näringsrik jord att växa i?

Oavsett mår vi nog alla bra av att stanna på jorden och inte låta oss sväva i väg. För hur annars kan man beskriva världen om man inte minns dess skörhet?

 

 

Upp, ned, upp, upp, ned och upp igen

Hej hallå bloggen, ja det var länge sedan, jag vet. Vad jag har haft för mig? De vanliga. Funderat, tänkt och krånglat mer än rimligt runt mitt skrivande. Som vanligt. Jo, jag vet att jag måste bli bättre på att hitta en jämn nivå, bloggen. Men det är svårt att skriva när lusten inte finns – och lika lätt när musan stryker mig över ryggen.

Hur det går? Jo, tackar som frågar. Det går framåt. Eller, ibland undrar jag om jag verkligen har valt rätt projekt att jobba på. Jag kanske borde ha tagit något enklare först, något som går att färdigställa snabbt. Att inte ta den svåraste, krångligaste och mest tidskrävande vägen. Men med handen på hjärtat har min arbetsinsats varit varierande.

Den sista tiden har jag skrivit på, men det blir inte mycket text. Jag fastnar lätt i detaljerna, de där jag borde lämna. Men jag vill så mycket. Få det rätt från start. Jag var tvungen att skriva om två tidiga kapitel och jag insåg hur mycket tid det tar. Jag ”skrev ut” en karaktär ur handlingen. Och det funkar bra, det blev så mycket bättre, levande, logiskt och djupare än tidigare. Men det bästa är att göra rätt från början.

Hur min plan ser ut nu?  Jag måste traggla igenom det här kapitalet jag arbetar på nu, det är ändå det kanske svåraste kapitlet i boken. Hur informationssdumpar man utan att informationsdumpa? Ja du, det frågar jag mig ständigt. Men jag rör mig framåt. Om texten var en flod som sakta flöt emot mig, då skulle jag säga att jag simmade något slags bröstsim just lite snabbare än vattnet forsar mot mig. Så jag tar mig sakta, makligt framåt. Och jag flyter.

Förlåt att jag bara pratar om mig själv bloggen. Men att skriva i arbetet hela dagarna och att skriva på en bok om kvällarna, det tar mycket energi och skrivlust. Men jag ska bli bättre. Tack för att du lyssnar. Hej, för denna gång!

Nattstormen

Kanske svävar tystnad som om natten

På en vinges avstånd nog ännu mer

En enklare värld från en fönsterglugg

I snön skymtar stadens ljus först på håll

Tusen små hus som gungar likt vågor

Taknock efter taknock som lämnar spår

Böljar i en stad som växt högt och lågt

Som rest sig en gång och fallit ändå

 

Inga fåglar när himmelen vilar

Trots att träden fast och stilla än står

Och där marken en gång grönskande låg

Breder staden nu ut sig asfaltsgrå

Bort till hörnet där gatorna spricker

Där lamporna inte längre tar vid

Och där vindarna viskar om röster

De nattbarn som fanns i en annan tid

 

Och ett torn blir till människans längtan

En lika tystnad som sorgsen symbol

Som höjer sig högt över åsarna

I en stad som lämnats av fåglarna

blir trappor till vingar för drömmarna

och vindar likt sånger blir önskningar

Och stegen som ekat i gränderna

de låter sig fångas av stormarna

Irrbloss

En lägenhet blir ett hem först när en doft flyttar in

Och fåglarna leker som om ingenting har hänt

Men fårorna som rivitis i snöskaren vet

Att vinden som vilar över frosten likt en röst

Är en vän du måste lära dig att viskande älska

Och irrblossen lyser trots allt vid himmelen än

En ljuslåga räcker nog för att tända en stjärna

För var tar elden slut och var tar elden vid?

Vintern ligger doftlös och klär sig i månljus

Och världen slumrar under svarttjärnens is

”There is a time in the lives of most writers when they are vulnerable, when the vivid dreams and ambitions of childhood seem to pale in the harsh sunlight of what we call the real world. In short, there’s a time when things can go either way.”

– Stephen King

Definition

Jag stal från dig,
eller vänta – tog försiktigt
Bit efter bit från ditt pussel
tills ingenting du var
längre passade ihop
Och när dörren slog igen
vände jag mig om och sade
varför lämnar du mig i bitar?

*** vad det är svårt att skriva

Jag menar det inte som något avskräckande, bara mer som ett kallt konstaterande. Medan jag nu försöker knacka text försöker jag också förkovra mig i konstens oändliga mängder av val. Perspektiv, karaktärsdrag, handlingens struktur… Allt och hela tiden är ett alternativ som stänger och öppnar dörrar.

Jag antar att det finns två sätt att hantera det. Att tänka igenom dem alla och försöka göra smarta val. Eller att gå på känsla och inte övertänka. Men svårt är det.