En riktig känsla, vad är det?

I dag, i den kalla nattluften, blev jag vittne till någons liv. Någons riktiga liv. Ett svek, gråt. En kort episod i mitt liv, något jag glömt om några dagar. Något som de aldrig glömmer, de svek eller tårar som föll i den kalla nattluften.

Som ett tyst vittne betraktade jag scenen några flyktiga ögonblick från en balkong. Och jag tänkte att det är precis så här det är att vara författare ändå. Att se scenen ovanifrån, betrakta den, se känslorna spelas ut, försöka förstå.

Går det att se våra karaktärer inifrån och mår vi i så fall bra av det? Eller behöver vi distansen? Det är så lätt att i en bok skriva om ett svek, om döden, om livet, om kärleken, för att sedan lika flyktigt som jag på balkongen kunna lämna det därhän.

Men för våra karaktärer är det de upplever alltid sant. Deras sorg så verklig, deras upplevda svek så upprivande. Kanske kan vi – någon gång om vi har tur – komma nära att beskriva en riktig känsla i all sin ofantliga tyngd och komplexitet.

Om ni är som jag var

Så märkligt det är att lyssna när jag går nedför gatan

den under gröna träd och med den spruckna grå asfalten

där jag hör ljudet av våra fötter som slår mot marken

det dova ljudet av en boll som studsar nedför backen

våra steg, de som ekade en gång för länge sedan

precis som om vi vore fångade i just den dagen

har jag stannat tiden där under de gröna vårbladen

men det är andra fötter som kommer att eka där nu

andra ögon som kommer att se på när bladen slår ut

mindre kroppar än vad våra är men mer lika oss då

andra minnen som formas av samma hårda asfaltsgrå

och jag tänker att det är så det alltid måste vara

att andra knän måste lära sig att på sitt sätt skrapas

men där de andra sedan länge lämnat just den gatan

blev mina fötter på något sätt den våren alltid kvar

Brofästet

När du svävar ljudlöst klättrande bort drar jag dig intill mig

Svarta stänk på vita papper fyller rummet där jag andas ord

Som små önskningar, som små blixtar, som små stjärnor

Kalla dem vad du vill – de flyter i ett rum som aldrig tystnat

Som en gång antikens greker gjorde av pinje och cypress ska jag

Med varje båt jag kan finna bygga en bro och marschera hemåt

Med ord som viskar, skriker, ropar, ramlar ut och skäms ibland

Och utanför blir regnets ocean mot asfalten en krusad spegel

Vid brofästet min reflektion i tusen irrande små bitar bryts

I cirklarna från tusen droppar darrar bilderna försiktigt

Och ljudet av din röst lämnar svarta stänk på pappret mitt

5 procent

3/50. Det är ungefär närmare 3 procent. Det är också ungefär så mycket råtext jag producerat för bok nummer 1. Det låter inte mycket men då är ändå råtextproduktionen en liten del av totalarbetet. Och mycket där är gjort. Exempelvis synopsis för fyra böcker. Värld, karaktärer, historia, kultur. Och mer därtill.

Det tog tid men jag kom till ett beslut. En stund av ”nu kör vi”. Och det gör jag. Upp på tefatet och ned för backen. Produktion istället för att fortsätta fördjupa. Men herregud vad läskigt det är att skriva texten som planerats minutiöst i något års tid. Att swisha förbi de miljöer huvudet byggt och tänka att den tunna väv av text som jag spänner över dess siluetter är den helhet någon annan kommer att se. Men jag har också släppt kraven. Lärt mig att se det som det utkast det är. Så nu vidare, framåt och mot mål. Mot kapitel fyra.

Text är rösten i ditt huvud

Det händer ibland att man träffar någon person som verkar sådär ofattbart tråkig. Jag har i alla fall träffat en hel del eftersom jag jobbat mycket på mässor.

Så får man ett SMS eller ett mejl av personen i fråga och det låter helt annorlunda. Kanske kul, skojfriskt och med en smiley eller två.

Ibland tror jag att texten vi skriver är liksom verkligare än talat. Om vi vågar skriva efter rösten i huvudet. Utan att censurera. För när vi pratat har vi bra många filter.

Någon gång ska jag prova ett skoj gammalt knep: ställa klockan mitt i natten, vakna och sen DIREKT börja skriva alla bokideer som dyker upp i huvudet. Tanken är att det då är ganska ofiltrerat. Ett spännande experiment om inte annat!

Att skriva om kärlek

Jag minns inte vem, men någon sade att alla bra, framgångsrika böcker i historien måste beröra två saker: Döden och kärleken. Döden beskriver vi nog på två helt olika sätt. Antingen ingående eller väldigt slentrianmässigt.

Kärleken är svårare. Det är, hur man än ser på det och trots att många nog tappar tron på den, kanske livets viktigaste ingrediens. Hur mycket av historien har inte styrts av den och människans vilja att fånga den?

I min fantasyserie försöker jag belysa den på flera sätt. Vild, otämjd romantik. Krypande och försiktig sådan. Inte minst trasig och olycklig. Kärleken innehåller allt av detta.

Tyvärr, som den obotlige romantiker som jag nu är, har jag också märkt att den olyckliga är mer i modet. Lycklig kärlek upplevs ofta som ostig och kanske lite för påtaglig. Ungefär samma förhållande som med att skriva om glädje istället för sorg.

Det gör att jag ofta tycker att det är svårt att beskriva kärleken i textform. Man blir liksom lite bakbunden och får vara kreativ för att komma runt flosklerna. Det är i alla fall så jag tänker. 

Jag jobbar just nu på en kärlekssaga mellan två av mina huvudkaraktärer och vi får se vart det leder. Hon är väldigt ung och naiv, han väldigt trasig. Jag hoppas att den dynamiken blir bra.

Under taknocken

Just under taknocken bor en fågel

Strax under molnen på nummer åtta

Två våningar upp från markens grönska

Och några trappor ned från himlen

Blickar ut över en stad som aldrig sover

Skorstensröken stiger som en minnespust

Skingras och blir till svävande bomullsstråk

blandas upp med sommarhägg och dagg

doften av tusen nätter som han har lämnat

doften av tusen nätter med samma fjädrar

trots att han ruggat för att klä sig i fler

och han blickar bakåt en sista gång

men han blickar aldrig någonsin ner

tegelpannorna är ännu sommarljumna

trots att månregering sedan länge tagit vid

och han kastar sig uppåt för att vinden söka

i siktlinjen finns höghusens ljus likt en fyr

och han ser aldrig ner mot marken igen

för ovan hans huvud morgonen gryr

 

I kväll ska jag berätta

För första gången ska jag förklara hela handlingen i min bokserie för någon. Ikväll. Ja, jag är inte snabb med sådant. Jag vet. Men sådan är jag. Lunchrasten är strax slut och nu är det hårdjobb med annan text. Men jag har lyckats skriva lite på handlingen för bok 2. Löste upp en knut.